Schnitzel - en favorit

S tycker om schnitzel. För att anpassa schnitzlarna till diabetes, gör jag inte riktigt så som farmor gjorde, men nästan.

Recept:
skinkschnitzel
ost med lite smak (t.ex. Edamer, Herrgård, Grevè)
rökt skinka i skivor
ägg, uppvispat
ströbröd blandat med lite salt och vitpeppar

Först skivar jag ost. Sen delar jag de rökta skinkskivorna på mitten, tar schnitzlarna och putsar dem lite och plattar till dem med hjälp av knivens platta sida (nä, jag har ingen köttklubba).
Jag lägger ost och skinka i ett lager på en schnitzel och viker ihop den, trycker till ordentligt så den blir platt och utan luft i själva vecket. Det gjorde inte farmor. Hon tog en till schnitzel, ovanpå, men jag tycker de blir hanterligare vikta.
Sen vänder jag schnitzlarna först i ägg, sen i ströbröd. (Farmor dubbelpanerade för övrigt, i vetemjöl. Men det blir inte godare.)
Steker i gjutgärnspanna, i margarin, på ganska låg värme. När schnitzlarna är gyllenbruna och osten rinner ut, är de klara. Stek inte för länge så de blir torra.

Jag ökar värmen och häller vatten i stekpannan och tillsätter en buljongtärning. När det kokat ihop sig ett par minuter, silar jag över skysåsen till en serveringsskål.

Farmor brukade servera schnitzlarna med en citronskiva, ansjovis och kapris. Det gör inte jag, ingen gillar ansjovis eller kapris i familjen. Ibland har vi en citronskiva ovanpå. Men det blir minst lika gott att äta med färska grönsaker, gröna ärter (inte farmors burkärter) och potatis i någon form (kokt, klyft-, pommes frites).

S har inget alls emot att äta mycket av den här rätten, till och med köttet, och blodsockret brukar inte heller protestera genom att stiga. Resten av familjen gillar det också, särskilt Y. Så det här är en favorit vi inte gör så ofta - för att ingen ska tröttna.

Vad gör jag i väggen, egentligen?

Just nu har S blodsockret helt under kontroll. Tror jag. Vi har jullov, jag har tagit ut semester. Så jag passar på att slappna av, lite, lite, men inte helt. För rätt som det är kommer blodsockret sticka iväg uppåt eller neråt och vi måste pytsa i extra insulin och klia huvudet tills snuvan visar sig eller mäta mitt i nätterna och göra mackor.

Den här ständiga planeringen, att ligga steget före, sliter på kroppen, minst lika mycket som oron för barnet och vad som kan hända. Det som kan hända S nu och det som kan hända längre fram. För att inte tala om vad de få timmarnas sömn gör för kroppen - det bryter ner en, sakta men säkert.

Nu har jag varit hemma från jobbet ett bra tag och börjat vänja mig vid att inte tänka på alla uppgifter jag borde göra och som inte blir gjorda för att inte jag är där - de är inte mitt problem längre, de är min arbetsgivares problem. Alla tankar på att jag nog egentligen borde gå dit för att få det gjort, de tankarna försöker jag slå bort. Fast det Dåliga Samvetet kikar fram ibland. Jag vet ju att mina arbetskamrater är lika överbelastade som jag. Å andra sidan är de inte jag.

För mig har det alltid varit svårt att hitta en balans mellan jobb och fritid, eftersom jag är en arbetsmyra och har tyckt om mitt jobb, vilket det än har varit. Kanske är det där felet ligger? Jag har funnit mig i jobb som jag egentligen inte trivs med? Kanske jag tagit för lätt på saker och ting, tänkt "det ordnar sig", när jag egentligen borde sagt "stopp, jag kan inte göra både det här och det här och det här och det här, jag måste hem och få vila lite nu"? Kanske fokuserar jag på fel saker? Kanske har S diagnos för två år sen hunnit ikapp mig? Jag inser ju nu, vilka konsekvenser det får. Och S har ännu inte kommit in i den allra värsta puberteten. Det kommer att bli en intressant (hm) tid.

Såna här tankar far runt i mitt huvud, nu, när jag fått närkontakt med Väggen. När jag är Utbränd, Utmattad, Utarbetad. Och jag undrar om jag någonsin kommer att orka gå tillbaka till mitt jobb. Det finns ju dom där, som borde jobba mindre än jag, som borde dra ner på tempot, för sin egen skull. Så varför ska just jag ha rätt att inte göra min andel? Ja, jag vet att det här hör till själva problembilden. Men de där tankarna är svåra att vända, själv. Jag ser fram emot det bokade psykologsamtalet.

Julmat och diabetes - går det verkligen ihop?

Ja. Det går alldeles utmärkt med julmaten i år. Enda problemet är att S äter lite för lite kolhydrater och hamnar lågt minst en gång om dagen. Och då är det ändå inte skid- eller skridskoväder utan inomhuslek med jättelegot barnen fick i julklapp.

Hur kan det bli så här då? Förra julhelgen var precis tvärtom? Jo, det är flera faktorer som är viktiga här. För det första så är vi hemma, utan släktingar på besök, och kan ta allt i vår egen takt. Det betyder att S inte är stressad av att rutinerna blir olika.

För det andra har vi totalkoll på vad maten innehåller och vi serverar bara såna köttbullar vi vet hur S blodsocker reagerar och har varken knäck eller ischoklad hemma i år. Ingen saknar det, konstigt nog.

För det tredje har vi lagt om dygnsrutinerna och låter S få ett par timmars sovmorgon - det gör att lunchen kan förskjutas någon timme och att "mellis" passar bättre i tiden mellan lunch och kvällsmat (som också kan förskjutas någon timme).

För det fjärde har Lantus-dosen höjts rejält. Vi sänkte den efter att senaste infektionen var borta, men jag tror inte det är bra att sänka den mer nu eftersom S ändå får "toppar" då och då.

S är glad, orkar leka och får då och då äta sockergodis pga. lågt blodsocker. Vi bakade förresten lussebullar med fullkornsvetemjöl - det går åt lite mer salt och lite mer saffran men inga russin. Socker- och mjölkmängderna är de vanliga, liksom smöret. Naturligtvis är det helmjölken och äkta smör, det smakar så mycket godare av det! Lussebullarna fungerar oväntat bra på blodsockret.

Och för det femte, tror jag att S har lärt sig ungefär hur mycket insulin som går åt för olika sorters mat. Äntligen. Men jag misstänker att måltidsdoserna behöver sänkas när S väl börjar skolan igen. Eller kanske höjas förresten. För jag undrar just hur mycket dolt socker skolmaten innehåller. Blir det inte bättre i januari, kommer jag gå dit och personligen tala allvar med både rektor, matsalspersonal och specialkostansvarig - igen. Jag struntar i om de tycker jag är en besvärlig förälder - för det är jag tusen gånger hellre än att mitt barn ska behöva må dåligt för att de är okunniga.

När väggen närmar sig

Den här hösten har varit väldigt lång och jobbig för hela familjen. Särskilt för S, kanske. Och för mig, F. En elvaåring växer på längden och blir samtidigt tyngre. Tyvärr har vi inte riktigt hunnit med att höja det långtidsverkande insulinet i samma takt.

Blodsockret letade sig plötsligt upp en bra bit över 15 och la sig tillrätta runt 20 under några dagar, när S hade lite feber och lite hosta men ingen snuva. Vi pytsade i mer insulin, både till måltiderna och mellan, men sockret sjönk inte som det brukar, när S är sjuk och vi ger mer insulin. Efter fyra-fem dagar började S klaga att "det känns som när jag fick diabetesen". Vi mätte ketoner, kontaktade diabetesteamet och så till slut åkte vi in till sjukhuset. Kodorden "diabetes" och "ketoacidos" blir raka spåret in på ett rum. Så det blev ännu en sjukhusvistelse i år. Tredje eller fjärde gången.

Det hela slutade bra, S fick insulindropp ett dygn, ketonerna försvann och sockret sjönk. Vi gick hem med ny dosering och nytt hopp om bra blodsockerhantering i fortsättningen. Med ett litet aber. Nattmätningar av blodsockret tills infektionen gick över och tills den nya doseringen "satt sig" och en eventuell sänkning och därmed ytterligare nattmätningar och tillhörande nattätande. Störd sömn, med andra ord.

För mig har senhösten varit förfärlig av skäl som har att göra med mitt jobb. Kombinationen av dålig sömn, jobbigt på jobbet och oron för ett sjukt barn kan bara sluta på ett sätt. Förr eller senare blir det närkontakt med "väggen" - utbrändhet, utmattningsdepression eller vad läkarna nu vill kalla det.

Jag har försökt undvika det in i det längsta. Jag har sett väggen närma sig, jag har slagit i backen, trampat ner bromsen, gjort vad jag kunnat. Men det räckte inte. Nu är jag sjukskriven, försöker hitta det som är jag mitt i allt kaos. Jag har hopp om att det kommer lösa sig ganska snart. Min arbetsgivare är bra, det är omständigheterna som inte är bra varken för arbetsgivaren eller mig. Som grädde på moset har mitt barn diabetes. Det är ingen dans på rosor, men det är inte heller bara dystert. Fast pusslet är svårt att få ihop. Därför krävs att situationen på jobbet är bra. Så nej, jag är inte förvånad. Bara förundrad över att jag inte gått in i väggen tidigare.

Världsdiabetesdagen, igen

Så hur blev det då, på Världsdiabetesdagen? Jag kan se Globen på väg hem - men missade att kolla om den var blå. Fast det var den nog. Det stod förvånansvärt lite i rikspressen om diabetes och nästan ingenting på nyheterna.

Jag gjorde mitt bästa och berättade för den som ville lyssna, vilken dag det var och varför. Och jag vet att diabetesföreningar och privatpersoner runt om i landet också gjort massor för att informera och engagera.

Kanske är fler än tre byggnader i Sverige blåbelysta nästa år? Kanske är det också ett stort reportage i varje nyhetssändning och i varje dagstidninge? Kanske börjar folk bry sig - inte bara alla vi som drabbats av diabetes på ett eller annat sätt?

e-postkrångel

Jag kan läsa mail på e-postadressen, men har problem med att skicka. Vet inte vad det beror på ännu, ska försöka ordna det i helgen.

Högt blodsocker och "tonårstrots"

S har dåligt morgonhumör, ett arv efter sina föräldrar. I morse var det värre än vanligt. Blodsockret hade legat ganska högt på kvällen, så jag brydde mig inte så mycket om det sura humöret utan tänkte att det berodde på högt blodsocker. Men icke. Sockret låg på 6. (Ett bra värde, helt klart godkänt.) Ändå var S jättearg men kunde inte berätta varför utan sa bara "F, för att du är dum" eller "vill inte äta något, struntar i det".

Det blev såklart diskussion om insulindos och vad som ska ätas till frukost. Jag tyckte inte att det var lämpligt att ta en hel måltidsdos till bara en kopp choklad (Options, med sötningsmedel). S tog en smörgås till chokladen, under protest. Sen blev det en banan också, vilket gjorde att jag kunde släppa iväg S till skolan utan att vara särskilt orolig.

Surheten berodde alltså inte på blodsockerhalten. Kanske var det morgonhumöret, men troligast är att "tonårstrotsen" har börjat och att S känner sig så säker i sin diabetes nu och kan använda den för att testa gränserna. Hur i hela världen ska vi tackla det här? Ignorera? Tala allvar? Skaffa pump? Låta diabetesteamet tala S till rätta?

Världsdiabetesdagen

I dag är det D-dagen - Diabetesdagen.

Visste du att
- Globen i Stockholm, Scandinavium i Göteborg och Svampen i Örebro är blå-belysta i dag, eftersom Världsdiabetesdagens färg är blå? Symbolen är en FN-blå cirkel.
- Diabetes är en av de mest ökande sjukdomarna i världen, och det gäller inte bara diabetes typ 2.
- I Sverige får två barn diagnosen Diabetes mellitus typ 1 i dag.

Hjälp till att sprida kunskap om diabets.

Mer info finns i länkarna här på sidan.

"Barn får inte ta insulinspruta i matsalen"

Läste just en artikel från Barometern om ett barn som inte får ta sitt måltidsinsulin i matsalen. Horribelt! Jag blir riktigt upprörd, barnet ska inte behandlas mer annorlunda än nödvändigt. Bara för att barnet inte har sitt insulin i bukspottkörteln utan i en spruta, ger inte det rätt att köra ut barnet därifrån!

Motivering: andra barn störs.

Undrar just om de skulle hindra en astmatiker från att ta Bricanyl vid ett anfall i samma matsal... USCH vilken okunnighet och klumpighet. Jag är glad att jag inte har barn på den skolan.

Barnet i fråga var tvungen att ta insulinet innan lunchen och sen ställa sig i kön. Förr i tiden skulle insulinet tas 30 minuter innan måltid, varken mer eller mindre. Moderna måltidsinsuliner verkar inom tio minuter. Det kan ta längre tid än så i en matkö. Gissa vad som kan hända?

Just det. Svår känning och i värsta fall medvetslöshet.

En och annan på den där skolan behöver absolut en grundläggande utbildning i vad diabetes är. Diabetesmottagningen kan hjälpa till, skolsyster kanske kan informera. Annars finns bra information här - på sajten Diabetes i skolan. Eller här, hos sjukvårdsrådgivningen. Här finns också bra info, hos Svenska Diabetesförbundet.

Det blir allt tydligare för mig att en internationell diabetesdag - world diabetes day - är nödvändig till och med i Sverige, där det ändå är många barn som får diagnosen varje år. 14 november. Lägg den dagen på minnet och berätta för alla du möter att det är den dagen, att den finns för att uppmärksamma diabetes. Om vi alla som har diabetes i familjen på ett eller annat sätt berättar för fem personer om diabetes, varje år, så kommer snart hela Sverige att känna till vad det innebär. Då slipper vi förhoppningsvis såna vansinniga skolbeslut om att barn inte ska få ta sin livsnödvändiga medicin.

Lägg 14 november på minnet!

Världsdiabetesdagen - 14 november - har erkänts av FN som den dag då diabetes uppmärksammas. Svenska Diabetesförbundet har info om den första världsdiabetesdagen. I andra länder organiseras "walk for diabetes", alltså att människor samlas och går tillsammans för att visa på att diabetes är en sjukdom som blir allt vanligare (tyvärr).

Även i Sverige behöver fler få information om "barndiabetes" - diabetes typ 1, tycker jag. Än lever en massa dumma förutfattade meningar kvar, som att det växer bort, att diabetiker aldrig får äta socker, att de ska ha sin medicin (insulin) om de får känning och annat konstigt. Och att det inte är samma sak som typ 2-diabetes, som i många fall kan klaras med hjälp av kost och motion. En typ 1-diabetiker måste medicinera livet ut och sköta kost, motion och sömn samt vara uppmärksam på vad mat och dryck innehåller.

Så lägg 14 november på minnet. Jag ska försöka göra vad jag kan den dagen, för att sprida information om typ 1-diabetes. Mer info om diabetes finns i länkarna här på sidan.

Höghöjdsträning

Senaste HbA1c var inte särskilt bra. Inte särskilt oväntat heller, med tanke på vilka problem vi haft med att hålla blodsockret nere den senaste tiden. Den här gången är det nog många faktorer som spelar in. S har vuxit mycket under sommaren och vi har inte hunnit med att höja Lantus-dosen. (Rättare sagt - vi har inte vågat med tanke på det hoppande sockret med plötsliga dippar under sommaren.)

Så har skolan börjat igen. Där anser de enligt uppgift att limpa = grovt bröd. Jag behöver gå och prata med dem, igen, påminna dem om vad grovt bröd är för något och påpeka att S har lika stor rätt som alla andra barn att få mat som fungerar. Dessutom misstänker jag att S är lite stressad och inte trivs så bra som tidigare, vilket påverkar blodsockret.

Puberteten har börjat. Men så misstänker jag att S har en infektion någonstans i kroppen, som inte går över ordentligt.

Men nu ska vi ta tag i det här och få ner HbA1c tills det är dags nästa gång.

Myter och lögner - fakta om diabetes?

När jag sökt lite på Google för att se om den här bloggen ger träffar (vilket den knappt gör, i alla fall inte högt), har jag hittat diverse påståenden och halvsanningar om diabetes.

Tyvärr innehåller Internet ett stort urval myter och rena lögner, även om diabetes. Den här länken till exempel. Inte för att det är någon direkt lögn, men det är en felaktig sammankoppling av dålig kost och diabetes typ 1. Ingen påstår direkt att föräldrar som låter sina barn äta dålig mat blir diabetiker - typ 1 - men kopplingen finns där, outtalad.

Sånt här sprider myter och halvsanningar som till sist blir rena lögner. Det är då folk får för sig att barndiabetes "går över" eller att barn får diabetes "för de ätit så mycket godis". I vårt fall kan det inte vara mer fel, det där med kosten. S har alltid gillat grönsaker och inte varit överförtjust i godis och andra sötsaker. Vi har lagat mycket mat själva och S har ätit med god aptit - även "nyttig" mat som innehåller mycket vitaminer och fibrer.

Tyvärr är vissa mindre seriösa aktörer på webben inte så noga med vad de sprider för myter. I slutänden drabbar det alla oss som har ett barn som är diabetiker eller som själva har diabetes. Jag efterlyser mer fakta och mindre tro coh tyckande! World Diabetes Day - Världsdiabetesdagen - behövs verkligen. Jag ska också försöka uppmärksamma den, den 14 november.

Sökord?

Sedan jag installerade besöksräknaren, har jag också kunnat följa statistik på besökare och sökordsträffar på den här bloggen.

Besöken är få, men sökordsträffarna är obefintliga.

Nu ska jag inte förhäva mig här, få någon slags hybris, men hur kommer det sig att det inte finns en enda träff via sökmotorerna?

Kanske är det jag som är ovanlig, som dammsög Internet efter information om barndiabetes och diabetes mellitus typ 1, när S var nydebuterad. Andra föräldrar kanske inte vill läsa om det här ämnet - kanske är det för nära eller för uselt skrivet.

Kanske är det någon inställning som gör att det inte blir några träffar. Eller så är det fel ordval. Borde ju vara lätt åtgärdat - här:
blodsocker, glukos, insulinpenna, mätare, diabetes, diagnos, insulin, blodsockermätare, NovoRapid, Lantus, urinsticka, nålar, mätstickor, blogg, förälder, barn :-)

Kanske borde jag göra en egen sökning, för att se om sidan kommer upp. För om det finns fler därute som fungerar som jag - så vill jag att den här sidan ska vara sökbar och att folk hittar hit. Det hade gett mig lite, lite tröst då, för två år sen. Det ger mig i alla fall lite tröst att skriva av mig här. Och så länge sidan fyller det syftet, så kommer den finnas kvar.

* * *
Nu har jag prövat att göra lite sökningar. Det är inte så konstigt att ingen kommer hit via de vanligaste sökningarna, eftersom nätet är fullt av information från bättre ställen som Vårdguiden och Diabetesförbundet!

Men när jag gjorde ett snävt urval, kom den inte upp heller. Ska göra om inställningarna. Vill ju att folk ska hitta hit, om de vill läsa.

World Diabetes Day?

"Världsdiabetesdagen" - vad är det? Jo, det är "internationella diabetesdagen", nyligen erkänd i en resolution från FN (Förenta Nationerna).

Jag tycker att det är viktigt att det samlas in pengar till forskning om cancer, jätteviktigt! Men jag tycker att det också är minst lika viktigt att det finns pengar till forskning och utveckling av diabetesvård. För det finns ingen bot och ingen förebyggande behandling för diabetes typ 1. Det finns bra hjälpmedel som underlättar livet i vissa avseenden, men som försvårar i andra - men som sagt - ingen bot.

Det är den 14 november som är World Diabetes Day. Ta chansen att lära dig lite mer om diabetes då. Eller skänk en slant till forskningen.

Bloggen uppdaterad med nätverkande

Nu har jag uppdaterat lite länkar och lagt till sajter med möjlighet till kontakt med andra i samma situation.

Har du tips på fler ställen? Lämna info i kommentaren så lägger jag till dem.

Jag tycker det här med nätverk och kontakt med andra som vet hur det kan vara är så oerhört viktigt. Att inte känna sig ensam; att se hur andra också kämpar med den omställning det är att få en livslång sjukdom i familjen; att dela glädje och sorg med någon som förstår - det ger så mycket kraft att orka fortsätta och inte ge upp.

Hormonernas karusell

Det märks så tydligt att skolan har börjat och med den förkylningarna. S har haft blodsockervärden som studsat hit och dit, upp och ner på ett oförutsägbart sätt. Men de förkylningar som är i omlopp nu, har nog S haft förut eftersom det bara märks på blodsockerhoppandet och lite snörvlande. Ingen feber, ingen hosta, ingen huvudvärk. (Än i alla fall.)

Men förkylningarna följer inte mönstret längre.

Eftersom högt blodsocker som inte kan förklaras med kolhydrat/insulin-balans hos S beror på antingen stress, stillasittande, sjukdom eller konkurrerande hormoner, finns det inte mycket att välja på. Jag tror det är den sista punkten som ställer till det. I somras var det tydligt att tillväxthormonerna konkurrerade med insulinet för att få komma in i cellerna. Tillväxten sker på natten, när barnet sover. Och blodsockret steg varje natt, nästan oavsett hur mycket S rört på sig dagen innan.

Men nu växer inte S så mycket att det märks på blodsockret. Däremot är puberteten på gång och med den en massa hormoner. Antagligen är det något eller några av dem som också konkurrerar med insulinet eller andra hormoner som är inblandade i den molekylära processen i cellerna. Så blodsockret blir oförutsägbart. De snabba humörsvängningarna som inte beror på blodsockret har däremot fått en god förklaring. S börjar bli stor.

Att se mönster

Jag är så glad. Äntligen har vi lärt oss att se mönster i blodsockerkurvorna. Det finns alltid orsaker till att sockret stiger - förutom en glömd insulindos.

Feber och infektioner är en sån sak. S får alltid förhöjda blodsocker under en infektion, t.ex. en vanlig förkylning. Det höga blodsockret visar sig utan annan synbar anledning och förebådar feber inom 24 timmar. Vi kan alltså förutspå med hjälp av blodsockret att S kommer att bli sjuk redan innan infektionen har gått så långt att S får symptom.

Så har det varit hela tiden. Tills nu. S är hemma från skolan med feber och en rejäl förkylning (eller kanske halsfluss, vi avvaktar). Blodsockret har legat väldigt fint de senaste dagarna, runt 5 mmol/l sådär före måltiderna. I går kom febern. I går kväll kom ett högt blodsockervärde. ETT högt blodsockervärde. S kompenserade med mer insulin för att slippa huvudvärken, illamåendet och ketoner. Det brukar behövas en hel del, under en förkylning.

Men inte i går. S sjönk på kvällen och under natten.

Jag är konfunderad. Vad har hänt? Varför stämmer inte mönstret?

Den som ropar i skogen...

Bara för att jag var så nöjd över att det var en av de där dagarna i går, började blodsockret såklart hoppa på eftermiddagen. Sen sjönk det. Natten var på gränsen, jag beslutade mig för att få några timmars sömn och mätte bara en gång. Det var dumt. S hade känning på morgonen och mätaren visade 2,8 mmol/l. Hoppas bara att det går bra under dagen. De har åtminstone inte idrott i skolan i dag.

De där dagarna...

En del dagar fungerar allt precis som det ska. Blodsockret är varken uppseendeväckande högt eller lågt. Inga känningar, men inte heller huvudvärk och magknip. De där dagarna när allt fungerar och maten är god; när insulindosen är precis anpassat till maten och när S rör på sig alldeles lagom mycket; de där dagarna när diabetesen bara är en del av livet och inte allt i livet - de dagarna är bra dagar. Håll tummarna för att de fortsätter komma, de där dagarna. Och att de blir fler än de där andra dagarna med vaknätter, ilska, frustration och konstiga blodsockervärden.

"Fortsätt simma, fortsätt simma!"

Nu senast när vi var hos diabetessköterskan, hade HbA1c inte stigit men knappt sjunkit heller. Å andra sidan är det inte så dåligt med ett HbA1c på 6,9 trots det konstigt hoppande blodsockret som kan ligga på 18 eller 20 rätt som det är och på 4,2 någon dag tidigare eller senare. S blodsocker har legat nånstans runt 8-12 nu i sommar, regniga dagar alltså. Soliga dagar med kompisar har det legat runt 5. Med en del konstiga toppar.

Jag tror jag vet vad som orsakade jättetoppen på 20. Sockerfritt lösgodis som inte alls är sockerfritt. Eller så är det dags för puberteten.

It's cool!

Vilken befrielse det är med ett kylfodral till insulinet! Ett sånt här: Frio kylfodral, där insulinpennan ligger mest hela dagarna nu när det har varit så varmt både inne och ute. Fodralet med penna har också fått följa med på utflykt och har legat i väskan. En sådan befrielse det är att slippa tänka på att hålla väskan på skuggsidan. En solig, varm dag med utomhusaktiviteter kan vara ganska förödande för insulinet, som är ganska temperaturkänsligt. Kylfodralet kyler av det, men det är inte för kallt så att det känns för mycket att sticka. Och det håller sig kallt minst ett dygn, beroende på hur varmt det är i omgivningen. Ingen frys eller kyl behövs heller; den blötläggs i vanligt vatten för att kunna fungera.

Även blodsockermätare är temperaturkänsliga. Det får inte vara för varmt för dem, även om de tål mer än insulinet. Men det får inte heller vara för kallt, har vi upptäckt. I vintras gjorde vi av med teststickor i onödan, för vi tänkte inte på att mätaren inte klarar av att mäta ordentligt i kyla. S hade åkt skridskor i mer än en halvtimme i -12°C. Mätaren fungerade inte, vilket var synd eftersom vi ville kolla om blodsockret var OK eller om det var dags att äta lite. Men blodsockermätarna är fiffigt konstruerade. De känner av vad det är för fel och talar om det! Så när vi kom hem, kollade vi instruktionsboken. Felmeddelandet var att temperaturen låg utanför gränserna. Så nu ser vi alltid till att ha mätaren i innerfickan i stället för i en ryggsäck på vintern.

Äppel päppel pirum vaniljsås?

Äppelsäsongen har börjat och äppelpajerna börjar sprida sin doft i grannskapet. Vi testade ett nytt recept i går, taget från havregrynspaketet:

Blanda 3 dl havregryn, ½ dl socker och 1 msk kanel. Tillsätt 75 g smör/margarin ( jag gjorde det i matberedaren, med plastkniven). 4-5 äpplen (skalas ev. och klyftas) och läggs i en smord form. Degen smulas över. In i ugnen på 225°C (205-210 för varmluft) i 20 minuter ungefär.

Vaniljsås blev en funderare. Det är väldigt mycket socker i den. Så jag vispade grädde (Keldas mellangrädde) med 2 tsk vaniljsocker (det är florsocker...) och serverade till.

Resultatet blev mycket bra, men jag undrar just om det inte borde gå att ta bort sockret helt eller halvera mängden till 2 msk. S tyckte det smakade för sött.

Fördelen med att blanda kanelen i smeten är att det inte går åt så mycket socker. Före diabetesen brukade jag skaka äppelklyftorna i socker-kanelblandning.

S la på en extra enhet insulin. Blodsockret hade sedan inget emot efterrätten!

Dietorellegodiset

Nu har jag fått svar från företaget som distribuerar Dietorelle. Det ska finnas på ICA, enligt dem. Återstår att se, enligt mig, eftersom det inte fanns på den ICA jag var inne hos senast.

Mozzarellagrahamspizza utan salt...

Hoppsan, receptet på pizzadegen är inte komplett. Det ska vara salt med också, ½-1 tsk ungefär. Så här:

Deg:
2 dl grahamsmjöl
4 dl fullkornsvetemjöl
3 tsk bakpulver
1 tsk salt
75 g margarin
2 dl vatten

Alltid en orsak

Höga blodsocker har alltid en förklaring. De här förklaringarna har stämt på S:

• För lite insulin kvar i Lantus-ampullen (långtidsverkande) och glömt att titta efter före injektion.
• Insulin har förvarats för nära kylskåpsväggen så det har frusit sönder.
• Ätit saker som innehåller mer socker än beräknat.
• Rört på sig mycket mindre än beräknat.
• Stress.
  
• Feber. (Absolut vanligast!)
  

Den här gången är det feber som gör att sockret höjs så mycket hela tiden.

Och jag som var så glad över de låga värdena häromnatten; trodde verkligen att nu, nu har vi fått till rätt insulindos äntligen.

Vad vi gör åt det? Mäter ofta och ger mer insulin. Och är tacksamma för att det finns Fun light-saft helt utan socker.

(grrr, varför publiceras inte sista tomma raden för???)

Börda

I natt ägnade vi mer än en timme åt att prata och gråta, S och jag. S är arg och ligger högt. Trots extra insulin går inte blodsockret ner; ilskan och irritationen finns där blandat med en stor förtvivlan. Till slut kommer det fram att S har insett vidden av diabetes. Att det inte kommer gå över, nånsin. Och att det är jobbigt. S är förtvivlad.

Jag kan inte göra annat än att hålla med. Diabetes är förfärligt jobbigt, på många sätt. Det är jobbigt att ligga högt, det är jobbigt att ligga lågt, det är jobbigt att ta med sig insulin och mätare och socker överallt, det är jobbigt att behöva komma ihåg allt hela tiden. S känner sig ensam, frustrerad, arg, irriterad, ledsen. Jag försäkrar S om att vi hjälps åt, allihop, att S inte är ensam i det här, men att S också måste hjälpa till lite. Ingen utom S känner när blodsockret stiger.

Högt blodsocker är jobbigt på fler sätt än kanske S inser än. Rent akut är det jobbigt eftersom S blir så lättirriterad och arg, vilket påverkar stresshormonerna så att blodsockret i värsta fall stiger ännu mer. Men på lång sikt är högt blodsocker absolut inte bra, med tanke på de följdverkningar som kan komma längre fram i livet. Vi har inte pratat om dem med S. Det är inte läge. Inte nu. Inte än.

Nattvak(en) - att sova eller inte sova det är frågan

S var ute och lekte i går efter kvällsmaten. Det gick tydligen vilt till, för blodsockret hade sjunkit till under 5 mmol/l innan det var dags att sova. Erfarenheten visar att det är alldeles för lågt för att hålla i sig hela natten, så S pressade i sig en smörgås innan tandborstningen.

För säkerhets skull mätte jag blodsockret innan jag tänkte gå och lägga mig vid halv ett. Det låg på 5,4. Eftersom blodsockret kan stiga eller sjunka senare på natten, var jag osäker och tänkte ta ett nytt prov en timme senare. Så jag satte väckarklockan men måste ha stängt av den i sömnen. I stället vaknade jag vid femtiden, lätt panikslagen eftersom jag var rädd att hitta ett medvetslöst barn i sängen. Men det gick bra, sockret låg på 4,8 och jag gick för att sova en timme till. För att säkert vakna av väckarklockan den här gången, höll jag mig vaken så länge jag orkade, dvs. 40-45 minuter, tittade på klockan en gång i kvarten ungefär.

Så vid halv sjutiden låg sockret på 3,5 mmol/l och S började få känning. Det var bara att hämta en banan och låta S somna om. Ett par timmar senare hade sockret klättrat upp till hela 7,7. En banan höjer alltså rejält.

Varför blev det så lågt då? S åt ju massor av kolhydrater till kvällsmat. Jag tror det är olika faktorer som hänger ihop:
- aktiv lek efter maten
- maten var mer välbalanserad än jag trodde
- S tog en extra enhet pga. extra frukt efter maten

Blodsocker kan verkligen spela en ett spratt ibland. I dag är jag tacksam för att jag har semester och inte behöver vara klar och pigg på jobbet och för att blodsockret höll i sig under natten.

Grahamsmozzarellapizza med matberedare

Kvällens måltid var ovanligt lyckad smakmässigt. Det återstår att se hur den påverkade blodsockret. Receptet är baserat på vanlig scones-deg och är precis lagom anpassat till en standardstor långpanna. Jag använder matberedare för att det går fort och blir mindre kladd och är nästan nödvändigt för att mozzarellan inte ska bli kladdiga klumpar. Det går att använda rivjärn också, men risken är att barnen lär sig nya svordomar på kuppen. ;-)

Grahamspizza
(hel långpanna = minst 4 portioner)

Tomatsås:
1 burk (400 g) krossade tomater
c:a 2-3 msk tomatpuré (ev. mer)
1 skalad vitlöksklyfta
salt
svartpeppar
torkad oregano eller basilika

Deg:
2 dl grahamsmjöl
4 dl fullkornsvetemjöl
3 tsk bakpulver
75 g margarin
2 dl vatten

Fyllning:
400 g mozzarellaost OBS! den fastare sorten, inte den som ligger i vatten
tomatsås (se ovan)
t.ex. skinka, färsk tomat, (färsk) champinjon, paprika, bacon, lök, salami, tonfisk, kyckling, banan - det går att variera helt efter tycke och smak. (Ta inte alla ingredienserna på en gång bara...)

Tips 1: baka pizzan tillsammans och välj ut själv vad som ska vara på just "din" bit om ni inte kan komma överens om fyllningen
Tips 2: matberedare är näst intill nödvändigt för mozzarellan
Tips 3: skivad champinjon, lök och bacon bör stekas lite innan de läggs på pizzan
Tips 4: tunna skivor av parmaskinka eller färska basilikablad läggs på efter att pizzan är gräddad, för att inte torka ihop

Gör så här:

• Sätt ugnen på 225°C eller 205-210°C för varmluft.
• Lägg i alla ingredienserna till tomatsåsen i matberedaren, med den vassa kniven monterad. Kör ihop såsen till önskad konsistens och för över till en skål. För fastare sås, ta mer tomatpuré eller sila av vätskan från de krossade tomaterna.
• Skölj av och torka av delarna till matberedaren. Dela mozzarellan i så stora bitar att de går ner i blandarröret. Riv mozzarellan med rivjärnet till matberedaren (stora hål om det går att välja). Det brukar bli en klump kvar, men smula ner den i den rivna mozzarellan (som inte ser riven ut, utan pulvriserad). För över till en egen skål. (Smaka gärna, men ät inte upp för mycket för 400 g är precis lagom för att täcka pizzan.)
• Skölj av matberedarens skål och lock igen. Förbered fyllningen genom att skiva grönsaker och steka det som behöver stekas. Ha ev. i lite matolja i långpannan för att pizzan ska gå lättare att ta loss.
• Lägg i mjölet, saltet, bakpulvret och margarinet delat i 6-8 bitar i matberedaren med vassa kniven monterad. Kör matberedaren tills blandningen är mer grynig och liksom fastnar på kanterna. Tillsätt vattnet och kör ihop degen tills den åker runt i en korvliknande klump. Då är den färdig.
• Knåda ut degen i långpannan, börja i mitten. Lägg sen på tomatsås (ett tunt lager, det blir för blött annars), valda ingredienser samt riven mozzarella.
• Grädda i mitten av ugnen c:a en kvart. Det gör inget om pizzan står framme en stund innan den äts.
  

Tips 5: Spara tomatsåsen som blir över och servera kall till pizzan för den som vill ha mer smak.
Tips 6: Det som eventuellt blir över, sparas i kylen och äts kall nästa dag. Passar även som utflyktsmat!

Mera mat på våra fat!

Jag är ytterst tacksam för att vi har varit intresserade av matlagning redan innan barnen kom. Det blir så mycket enklare att tänka ut bra måltider, eftersom vi både känner till och kan styra innehållet i måltiderna. Som nyblivna diabetesföräldrar kämpade vi på som små illrar för att laga nyttig mat och tog bort i princip allt med socker och vetemjöl i dieten.

Vid första kontrollen efter utskrivningen hade S ett mycket fint och lågt HbA1c. Så fint och lågt att läkaren tyckte att vi väl inte behövde vara så förfärligt stränga med maten och insulinet. Då vågade även jag (som varit mest diktatorisk i sockerutrensningen) släppa lite på dietreglerna. Vi sökte kunskap överallt och så småningom vågade vi pröva lite andra saker; vågade experimentera lite för att se vad som hände om vi till exempel bytte ut vetemjölet mot fullkornsvetemjöl i sockerkaka eller kompenserade med mer insulin till födelsedagskalas.

Det här fungerar bra fortfarande:
- havregryn och vatten i stället för ströbröd och mjölk till köttfärsbiffar/köttbullar/köttfärslimpa
- kanelbullar med grahamsmjöl + fullkornsvetemjöl och inget socker uppepå men med lite mindre socker i degen och inuti (grundreceptet är från foldern "Mat vid diabetes. Bra mat för barn" som vi fick på sjukhuset och som ges ut av Svenska diabetesförbundet)
- eget matbröd med olika sorters mjöl, havregryn, solrosfrön mm
- fullkornsmjöl i såsredningar och stuvningar
- grönsaker till varje måltid (även pannkakor som jag skrev om tidigare)
- glass på badstranden när sockret sjunker (utan enhet för det mesta, men det varierar med värme och aktivitet under dagen)
- naturell yoghurt smaksatt med outspädd Fun light-saft
- light-läsk
- vatten till maten (S dricker sällan mjölk till maten pga. magknip)
- Valios filbunke
- laktosfri mjölk som innehåller mindre socker (pga. lätt laktosintolerans)
- ganska fasta tider även nu på sommarlovet (måltiderna serveras ganska regelbundet med någon timmes förskjutning beroende på hur dagen började och vad vi gjort)

...ja, listan blir lång och längre blir den allteftersom!

Bra och dålig mat

Jag skrev tidigare om "diabetesmat" och "sockerfritt" och tyckte att det var lite fånigt att ta bort sockret men inte vetemjölet. Tack vare GI-trenden finns i dag ett stort utbud av mer eller mindre GI-smart mat. GI är som ni väl vet Glykemiskt Index, ett mått på hur snabbt livsmedlets kolhydrater tas upp som socker i blodet. GI kan användas som stöd till diabetiker för att välja livsmedel och komponera måltider. För den som är intresserad finns mer om GI hos Livsmedelsverket. Nu har ju GI och Atkins och Stenålderskost och annat "mumbo jumbo" blivit hälsokosttrendigt, men inget ont som inte har något gott med sig, som det heter - det kryllar av GI-bröd, GI-energi-blandningar, fullkornspasta, fullkornsflingor (varning för sockerinnehållet i dem förresten), fullkornsvetemjöl och fiberfilmjölk. Tyvärr lurar en hel massa socker och vetemjöl i de här produkterna också. Det gäller att läsa ingredienserna väldigt noga.

När vi väl hittat mat som S kan äta utan att behöva kompensera med mer insulin, gäller det att den är tillräckligt aptitlig. Hur gott är det egentligen med fullkornsspaghetti som är alldeles bruna och klibbiga? Nä, inte särskilt. Men det finns några knep... ska radda upp dem här nedanför.

Jag tänkte göra en lista på mat och måltider som fungerar för oss - det är inte säkert att samma sak fungerar likadant på någon annan men det är värt att prova.

Pannkakor på fullkornsvetemjöl.
- förbered genom att ställa fram gurk- och morotsstavar i en skål på bordet
- stek två-tre pannkakor, sen får barnen sätta sig och gör resten av pannkakorna medans barnet/barnen sitter vid bordet
- servera lågkalorisylt eller Canderel strö till
Knepet är att få barnen att äta grönsaker till pannkakor. S vägrar äta ärtsoppa, annars är det ett mycket bra alternativ för sockerkurvan.

Fullkornspasta.
- salta mer än till vetepasta (använd gärna "hälsosalt" för att minska natriumintaget)
- eller lägg i en buljongtärning i kokvattnet
- snabbmakaroner finns i fullkornsvarianten och smakar tillräckligt bra utan buljong
- fullkornspasta med dinkel låter verkligen som GI-säljargument, men tilltalar S som äter den med god aptit

Bröd.
- läs noga på förpackningen, det är inte bara socker som är socker utan också sirap, glukos, vetemjöl med mera
- det finns bröd som går att rosta, t.ex. med havre eller grahamsmjöl och som inte höjer så mycket
- variera

Godis.
- Dietorelle fungerar bra, enda nackdelen är den laxerande effekten godiset har om S äter för mycket. Men just det här märket fungerar, för att S inte behöver vänta tills efter maten och inte behöver kompensera med insulin. (Tyvärr har de bytt leverantör, så varken Coop eller ICA i närheten har det. Jag ska fortsätta undersöka saken.)
- Chips, popcorn m.m. fungerar om S tar ett par enheter innan godisfrossan och en eller två enheter efteråt. Det höjer, massor, men långsamt pga. allt fett. Fast nån gång måste också S få äta sånt. Nu finns en sort "fullkorns"-chips. De fungerar hyfsat, men höjer också en hel del. Grejen med dem är att det är mer fibrer, så S ligger högt längre.
- Chokladbollar, men med kokos i stället för pärlsocker, fungerar om S tar en extra enhet.
- Rostade kikärter. Gott, men finns inte överallt. Mycket fibrer, lite socker. Mycket salt.

(fortsättning följer, nån annan gång)

Tårar

För mig är diabetes mycket tårar. Mycket gråt av glädje, sorg och ilska.

Glädje när S för första gången på mycket länge bad om mer mat. Glädje när S fick tillbaka styrkan och kraften i kroppen. Sorg när det gått upp för mig hur nära det var att vi miste S.

Jag blir också tårögd när jag läser om andras upplevelser och kan relatera det till mina. Jag gråter av glädje, sorg och igenkänning när jag läser andras bloggar eller diabetstidningarna vi får hem i brevlådan.

Jag gråter av ilska när kvällstidningarna vill göra diabetes till en livsstilssjukdom - som om det bara var en enda sjukdom med en enda orsak. Jag blir sorgsen av all okunskap om diabetes.

Bra dagar

En del dagar är bättre än andra dagar. Just nu har S rätt bra kontroll över blodsockret och mår betydligt bättre även psykiskt. Det är självklart jobbigt att känna ilska, frustration, irritation utan synbar anledning - annat än blodsockret.

S åt glass i går och kompenserade för det med extra insulin. Blodsockret ökade lite för mycket, men inte avsevärt mycket. Glassen var god, och minen på S var obetalbar. Som en katt som just fått ett fat med räkor.

Bra dagar är också dagar när S och Y kan vara ute och leka utan att bli dyngsura och leriga. Dagar när S och Y kan leka och hålla sams. Dagar när maten är god och aptiten är bra. Bra dagar är också när det finns sockerfritt godis i affären. Tyvärr har flera av de större kedjorna tagit bort det sockerfria godiset, varför vet jag inte än men ska fråga dem. Jag misstänker att det har att göra med missriktad välvilja att ta bort det felaktigt stämplat "farliga" sötningsmedlet aspartam eller möjligen sucralose. Vansinne.

De bra dagarna har en sak gemensamt. Blodsockret håller sig i schack.

Kontroll, stress och blodsocker

Blodsockervärdena sjönk markant samma dag det var skolavslutning. Det har hållit i sig, förutom de förklarliga värdena som berodde på stillasittande + en begynnande infektion. Sommarlovet är bra för blodsockret. Jag har hittat flera skäl till det.

1. Vi har själva kontroll över exakt vad och när S äter. Det blir inga tveksamma bullar till mellanmål utan att kompensera för det med en extra enhet.

2. Vi har kontroll över hur mycket, när och på vilket sätt S rör på sig. Därför kan vi anpassa måltidsinsulinet mycket bättre.

3. S mår bra och slipper oroa sig för vad det nu är som är oroande i skolan.

Något är det, med skolan, som gör att S blodsockervärden skjuter i höjden. Det har förstås med mellanmålet att göra, men också med själva skolsituationen. Jag tror nog att S trivs i klassen och med sina lärare, men själva skolan är inte så rolig. S har vissa prestationskrav på sig själv. De har funnits där sen S började gå och prata. Vi har försökt jobba bort dem, men de sitter liksom där.

S är avvaktande mot nya saker och tycker inte om att repetera och öva för att lära sig. S vill kunna det på en gång. Som att lära sig cykla. Motivationen fanns där, men S ville kunna på en gång och var väldigt arg på den där dumma cykeln som inte gjorde som den skulle. Till slut gjorde S i alla fall framsteg, med hjälp av mycket peppning och beröm, och märkte själv att det gick bättre och bättre. Nu cyklar S omkring som om det vore den naturligaste saken i världen, såklart. Men vägen dit var besvärlig.

Jag tror det är något liknande med skolan. S har legat efter en del, på grund av sjukhusbesök och annat. Blodsockernivåerna under dagen påverkar koncentrationen. Det märktes till exempel på ett matteprov vi fick hem för att skriva på. S hade gjort många slarvfel och uppenbarligen inte brytt sig. Blodsockret hade legat högt, skulle jag tro. Jag har inte hunnit prata med S mattelärare ännu, men måste påminna henne om att det faktiskt är beroende av dagsformen om S kan prestera på ett prov eller inte. Kommentarerna på det provet gjorde att S motivation för matte sjönk ännu mer, liksom självförtroendet. Det skapar en stress helt i onödan. En stress som inte bara är onödig utan kan vara direkt skadlig för ett barn med diabetes. Stresshormonerna höjer blodsockret (det har på något vis att göra med cellernas receptorer - insulin använder samma receptor som en del andra hormoner) och högt blodsocker gör S irriterad och frustrerad. Självklart blir skolarbetet lidande.

Nu har S sommarlov och kan koncentrera sig på att vara ledig och att vara barn. Det är en gladare och mer avslappnad S, en som mår bra och kan hantera diabetesen på ett bättre sätt än under terminerna.

För oss icke-diabetiker är det ofta väldigt svårt att sätta oss in i hur mycket en diabetiker faktiskt kämpar och vad de har att stå ut med. Jag brukar läsa några bloggar om diabetes, av diabetiker, ibland. Den här postningen av Scott på Scott's Diabetes Journal och kommentarerna till den, tycker jag ger en liten inblick i vad S kämpar med och hur påfrestande det faktiskt kan vara att få "dåliga" resultat oavsett det är högt blodsocker eller ett misslyckat matteprov, trots att S gjort sitt allra bästa. Även en icke-diabetiker blir oftast nedslagen av ett dåligt resultat - tänk då att behöva kämpa hela tiden, göra allting rätt men ändå inte få ett bra resultat. Det är stressande. Och stress höjer blodsockret.

Alltså kan vi föräldrar göra vad vi kan för att stötta våra barn och hjälpa dem att inte bli stressade. Eller känna sån stor press på sig. Ja, jag vet, det är lättare sagt än gjort. Men halva jobbet är gjort i och med att stressfaktorerna är identifierade. Nu gäller det att hitta sätt som fungerar för oss och S, att motverka dem.

Orken tar slut, ofta

Jag beundrar verkligen alla dessa fantastiska föräldrar till kroniskt och/eller svårt sjuka barn. Hur får ni vardagen att gå ihop?

Hur klarar ni av att balansera livet med alla dess måsten, alla oförutsedda händelser som komplicerar tillvaron? Hur gör ni, hur lyckas ni hålla humöret uppe trots ständig oro och täta nattvak, trots den enorma psykiska och ibland fysiska påfrestning det innebär med ett sjukt barn? Hur gör ni för att också orka med syskonens sjukdomar; dessa syskon, som skrubbar knän, får snuva eller getingbett på benet? Hur fixar ni att hålla hemmet i ordning, tvätta kläder, skura golv, handla mat, duscha, gå till frissan? Hur orkar ni?

Tja. Ni är helt enkelt fantastiska. Ni orkar, kanske inte alltid, men ni orkar. För barnens skull. För er egen skull. För att barnen ger så oändligt mycket av livsglädje, trots alla svårigheter. Och det är där även jag hämtar krafter, återhämtar mig. Det är också en tröst att veta, att det finns fler föräldrar som faktiskt kan förstå hur oerhört mycket det kan ta på krafterna att ha ett barn som kräver mer omvårdnad. Jag är tacksam för att Internet finns, liksom föräldraföreningar och diabetesföreningar. För att inte tala om hur glad jag är att Landstinget ännu har råd att bekosta föräldra- och barnträffar. Det är så viktigt att få kännedom om och att få träffa andra i samma eller liknande situation.

Den ständiga oron

Oron finns där, hela tiden. Det blir inte bättre av sjukhusvistelser. S har spenderat en hel del tid på vårdcentralen, akutmottagningar och till och med legat på sjukhus ett par gånger sen vår långa session vid insjuknandet.

Nu senast handlade det om magont, lite diffust så där. S kände att det fanns ketoner i blodet, definitivt ketoner. Och blodsockret låg såklart högt. Aptiten var dock försvunnen, liksom det goda humöret. Vi bestämde oss för att åka till akuten eftersom S hade klagat över magont så många dagar och eftersom det bara kom lös avföring. Jodå, de tog emot oss och vi fick komma in ganska snart.

Undersökningen påbörjades. Emla-salva på händer och i armveck. Kläm, kläm på magen. Temp i örat. Blodprov - CRP, blodgaser, ketoner. Kläm igen, nu av annan doktor. Resultat: inskrivning och observation över natten samt blodsockermätning och insulintillförsel samt venkateter (infart?) i handen. Inte så trevligt, men enklare för både S och sköterskorna eftersom de mätte blodsockret en gång i timmen.

Både F och A var såklart oroliga. A gick hemma med Y och F var hos S, men delade såklart oron och de där gnagande tankarna "tänk om det är blindtarmen, tänk om det är nån otäck maginfektion, tänk om vi blir kvar här i en vecka, tänk om det blir en massa komplikationer".

Nu visade det sig att det hela förmodligen berodde på kombinationen snuva = högt socker = ketoner och förstoppning = dåligt matupptag = dålig aptit = magont. Förstoppningen lyckades de häva, liksom den begynnande ketoacidosen. Allt gick bra och S behövde bara spendera en enda natt på sjukhuset - den här gången.

Oron finns ändå där, ständigt, även om det inte rör sig om sjukhusbesök. Så snart S gör sig illa, måste F och A överväga om det kan bli aktuellt med sjukhusvård. Om någon undersökning kräver att S fastar, måste blodsockret hållas i schack så att det inte sjunker för lågt. Då måste dropp sättas in - både glukosdropp och insulindropp. Det komplicerar tillvaron en hel del.

Samtidigt kan vi naturligtvis inte hålla S inlåst, S ska inte behöva hindras av diabetesen! Det ska gå att leva ett normalt liv i alla fall - genom blodsockerkontroll, vettiga måltidsvanor och insulinbehandling. Fast det är svårt. En ständig balansgång och en ständig oro. Vi kan aldrig koppla av som föräldrar, för när som helst kan S behöva åka till närmaste sjukhus.

Glömska

Mitt minne är sämre nu än innan barnet fick diabetes. Det är så illa att jag glömt vilket login jag valt till bloggen - så nu passade jag på att byta namn till det som faktiskt mer speglar bloggens syfte - Diabetesterapi. Bloggen är alltså till för mig. Här skriver jag (och har skrivit tidigare) om hur jag upplever livet efter diagnosen.

Jag har lagt valda delar av gamla bloggen här. Några inlägg blev lätt redigerade, men det som rör kämpandet och diabetesen har jag flyttat över.

Undrar om det går att ta bort en gammal blogg utan att kunna sin inloggning?

Mitt i natten

Klockan har passerat midnatt med nästan en timme. Från S rum hörs då och då ljudet av en fot eller ett knä eller en armbåge som träffar väggen. Sängen är nog varm nu. För två timmar sen åt S en ostsmörgås. Blodsockret låg på 3,8 och jag var på väg till sängs, men hade lovat att mäta just i kväll. Konstigt. S verkar känna när sockret är på väg att ändras. Hela dagen har värdena legat rätt högt, över 10 - och så *poff* raka vägen ner mot känning. Den här gången blev det ingen känning åtminstone.

Men det hoppar nu, sockret. Det är lite otäckt, för oron finns ständigt där. Tänk om jag glömmer att mäta, tänk om jag somnar och missar mätningen, tänk om jag inte hör väckarklockan... tankarna gnager där inne, längst inne, hela tiden. För tänk om det händer något. Tänk om Något händer - och så har jag eller A missat att mäta blodsockret, fastän vi skulle. Tänk om Något händer just därför.

Fast jag tror jag vet vad det hoppande blodsockret beror på. Inte virus, baciller och infektioner i alla fall. Skolan har börjat ignorera S behov igen och struntar i grovt bröd och för lite mat. Det har ju gått så bra hela terminen... För kvällsmaten var nog bra. Jag lagade fullkorns-snabbmakaroner (jo, det finns, jag lovar) och falukorv (den med mer kött i) och serverade med ärter, gurka och tomat. Banan till efterrätt. Måltidsdrycken råkade bli en Cola Light. Kanske tog S en enhet för mycket? Fast, varför skulle det varit en för mycket? Det var ju bara normaldosen + 1 enhet eftersom sockret låg över 10. Det kanske blev för många enheter till det extrasena mellanmålet? Och mackorna (hemifrån, grova) kanske dolde blodsockerhalten som var på väg ner? Men i så fall höjer det brödet sockret mer än jag trodde. Måste läsa innehållsförteckningen igen.

Så här är det ofta tycker jag. Vi testar ett bröd som vi tror är bra. Men så höjer det oväntat mycket, oväntat lite eller oväntat sent. Då testar vi ett annat bröd. Som höjer oväntat mycket, lite eller sent. Brödet byts ut med jämna mellanrum, för S tröttnar. Och jag förstår precis varför. Det är inte så kul att tugga och tugga och tugga. I alla fall inte mitt i natten, kvalväckt mitt i en dröm.

I natt får jag inte mycket sömn.
Hoppas det blir bättre i morgon.

(skrevs 20 mars 2007)

Du är inte ensam!

Jag har hittat ett ställe där det finns andra föräldrar till barn med diabetes! Svenska diabetesförbundet har ett diskussionsforum. Aktiviteten verkar inte vara så där jättehög, men forumet finns!

Underbart. Det finns någon annan där ute ändå. Så glad jag blir!

(skrevs 20 september 2006)

Äta bör man...

Mat. Mat, mat, mat. Vad kan en diabetiker äta egentligen?
- Allt! säger de på sjukhuset.
- Men ditt och datt är inte så bra, det är bättre att välja dutt och dett, fortsätter de i nästa andetag.

En gång i tiden var det jättefarligt för alla diabetiker att äta socker. Socker skulle helt enkelt uteslutas ur kosten. Det finns därför massor av sockerfria produkter, som med dagens kostråd för diabetiker (typ 1 i alla fall), varken gör till eller ifrån. Det är sånt som sockerfri glass och sockerfria kakor. Sådana produkter innehåller nämligen oftast andra varor med lättillgängliga kolhydrater som mjölksocker eller vetemjöl.

Det här med kolhydratinnehåll i mat, är en trixig historia för nybörjare som oss. Hur tar man reda på om finmalet rågmjöl är lika onyttigt som vetemjöl? Hur är det med brödsort A? Är den bättre än brödsort B? Eller kanske är brödsort C bättre? Å andra sidan vägrar S att äta brödsort C och då spelar det ingen roll. Vi prövar oss fram, kryssar mellan kolhydratkobbar och försöker undvika blodsockertoppar. Men det är lätt att kryssa på grund.

Kostråden som för närvarande gäller är i princip GI-mat. Fullkornsprodukter med kolhydrater som bryts ner långsammare, produkter som innehåller fibrer och att undvika vitt mjöl är tumregler. Och så grönsaker. Grönsaker grönsaker grönsaker. Och lite fett. Helt enkelt nyttig kost.

- Sån här mat borde alla äta, säger både dietisten och Försäkringskassan.

På så sätt har de trixat bort att sådan mat är lite dyrare än icke-fullkornsmat, att en diabetiker trots allt inte ska dricka särskilt mycket vanlig fruktjuice trots vitaminerna, att ett barn med diabetes kan behöva sylt med sötningsmedel eller "rent" sötningsmedel för att över huvud taget få ner den nyttiga gröten eller hälsosamma yoghurten till frukost.

Att ha ett barn med diabetes i familjen är dyrare, helt enkelt. Dessutom köps "dubbla" versioner av t.ex. sylt in, av flera skäl. För det första är sylten med sockerersättning dyrare. För det andra ger de där ersättningarna ofta biverkningar i form av lös mage. För det tredje svävar det omkring larmrapporter om snart sagt varenda sötningsmedel - vill vi utsätta Y för dem, trots att de inte behövs? När det gäller S har vi inget val.

Jag tycker att vi lite för ofta får dubbla budskap om kosten. Först säger de "ät allt" sen säger de "men inte det här och det här och det här och det här" coh så säger de "men det här som ni läser om i tidningen stämmer inte" och ändå kommer nya rapporter om farliga livsmedel. Vem ska man tro på?

(skrevs 19 september 2006)

Simma lugnt

Det gick rätt bra hos diabetesläkaren. HbA1 låg aningen högt, men det visste vi ju. Inte så högt som jag fruktat i alla fall.

En ny termin har börjat, i en ny klass i en ny skola med nya lärare. S har fått ett nytt schema med idrott två gånger i veckan mot tidigare en gång. Det är bra. Det dåliga är att idrotten ligger på eftermiddagen en stund efter lunch. Å andra sidan får de mellanmål på fritids inte så långt efter idrotten. Men ändå är det en del trixande med insulindoser. Hittills har S sänkt dosen både på morgonen och till lunch och dessutom tagit med en extra frukt eller smörgås ifall det skulle behövas.

Vi har också börjat gå till simhallen en gång i veckan för att öva upp simkunskaperna. S hade precis lärt sig simtagen när diabetesen slog till och kroppen tömdes på överskottsvatten. Följden blev att både flytförmåga och kroppsvärme uteblev. Nu finns flytförmågan igen så det är bara att öva upp vattenvanan. Men det är lättare sagt än gjort. Bara en liten stund i bassängen gör att blodsockret sjunker kraftigt. Det gäller att vi har laddat upp med kolhydrater innan, under tiden och efter simningen. För det sitter liksom kvar i kroppen ett bra tag. När vi simmat på kvällstid, sitter det kvar över natten och är lite lurigt. Nattmätningarna är alltid lika spännande, särskilt som S växer en hel del just nu och tillväxthormonerna spelar oss stora spratt. Ibland är nattsockret väldigt högt. Men efter simning är det vanligtvis inte alls högt.

Den senaste simturen gjorde oss uppmärksamma på att sänka frukostdosen insulin även dagen efter. S fick känning efter frukost innan det var dags att gå till skolan. Tur i oturen var att det var i god tid, tänk om S fått känning på väg till skolan, ensam. Det är en besvärlig avvägning det här - valet står mellan höna och tiger igen. Ska vi vara tigrar och uppmuntra självständigheten i att gå till skolan själv eller ska vi vara höns och följa med för säkerhets skull? Var går gränsen mellan att vara en ansvarstagande förälder eller en integritetskränkande förälder? S måste ju förr eller senare stå på egna ben. Hela diabetesbehandlingen går ut på att patienten ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt och själv kunna avgöra insulindoser, motionsbehov och vilken mat som fungerar och vilken som inte gör det.

(skrevs 10 september 2006)

Höns eller lejon?

Jag är en hönsförälder. Eftersom S är vårt första barn, har jag oroat mig för allt möjligt sedan S såg dagens ljus. Diabetesdiagnosen gjorde inte saken bättre, men aningen konkretare.

Just nu är det sommaraktiviteter och skador som är värsta orosmomentet, ja, förutom de höga blodsockervärdena på eftermiddagar och kvällar, förstås. Eller kombinationen, för all del. Aktiva barn gör av med mycket socker och behöver inte så mycket insulin. Men om det aktiva barnet får en skada och plötsligt inte kan röra på sig lika mycket, stiger blodsockervärdena. Mer insulin behövs. Men inte direkt - för det som ledde till skadan kan ge lägre blodsocker flera timmar efteråt. Fotboll, cykling eller en eftermiddag på stranden till exempel. Det låter ju bra i teorin, men att omsätta det i praktiken är inte särskilt enkelt.

Oavsett vad som hänt och hur vi lyckas parera blodsockernivåerna, brukar resultatet ändå bli dåligt samvete och oro över bieffekter av insulindos/blodsocker. Jag vågar inte rekommendera S att ta mer insulin för att undvika känning och riktigt lågt blodsocker. Det går så snabbt ibland. S mår verkligen dåligt då och det sitter i någon timme efteråt. Fast, det här händer inte alltid. Ofta åker i stället blodsockret upp till 14-15 mmol/l (ibland över till och med), och så får jag dåligt samvete för det. Det är svårt att förutse de långsiktiga effekterna av högt blodsocker och hur högt "högt blodsocker" är för att det ska vara skadligt för just S. Det är också svårt att gissa hur ofta S har haft för högt blodsocker. S mäter i stort bara när det är dags för mat och när blodsockret känns lågt. Vi mäter ibland på natten för att försäkra oss om att sockret inte ligger för lågt. Oftast gör det inte det. Snart ska vi till diabetesläkaren i alla fall. Det blir väldigt intressant att höra vad HbA1 ligger på.

Nä, nu måste jag jobba på att sluta vara hönsig och bli mer som ett lejon.

(skrevs 21 augusti 2006)

Ta steget ut ur boet och pröva dina vingar

När vi väl hade skrivits ut från sjukhuset var det i stort sett oundvikligt. S och jag var tvungna att titta ut över boets kant för att möta omvärlden och för att leva även för morgondagen. De första två veckorna efter diagnosen hade mest handlat om att lära sig hantera praktiska detaljer och försöka förstå vad diabetes är. Allt runt omkring var oviktigt. För min del hade både ett tredje och fjärde världskrig kunnat bryta ut utan att jag brytt mig. Men nu var det dags att höja blicken, pröva vingarna och våga ta steget ut i vardagen.

Pirrigt som bara den!

Så kom den dagen till sist. S gick till skolan igen. För mig var det precis som en dagisinskolning. Jag satt med i klassrummet och fanns tillgänglig på rasterna de första dagarna. Så småningom kunde jag gå ifrån, sitta utanför klassrummet och i lärarrummet på rasten. Tack vare att jag har det jobb jag har, kunde jag jobba hemifrån lite och även sitta i skolan med en del jobb. (Papper som papper, läsning som läsning, liksom.) Idrottstimmarna var speciella. Där visade det sig hur mycket bra kolhydratladdning betyder! Effekten sitter i hela dagen. Det gäller att komma ihåg det både till frukost och lunch och inte kompensera kolhydratintaget med för mycket insulin.

Jag hade också en uppgift som utbildare. All personal på skolan fick en liten, liten inblick i att ha diabetes typ 1 och vad som var viktigt att tänka på. Barnen i klassen fick också en liten lektion i näringslära och biokemi! Det var väldigt givande, både för mig, klassläraren, barnen och S. Barn accepterar saker på ett annat sätt än vuxna. De som sportat mycket och ätit druvsocker, förstod precis vad lågt blodsocker och "känning" handlade om. Med så pass små barn, gäller det att göra sjukdomen gripbar. S visade upp sin blodsockermätare och insulinpenna.

För S var det härligt att träffa kompisarna igen. Samtidigt var S rätt nervös, eftersom kompisarna såklart undrade vad som hänt, vad diabetes är och varför S gick undan ibland. Alla frågor och all uppmärksamhet var lite jobbig i början. Men barns nyfikenhet kan stillas ganska lätt. Det är bara att visa, berätta och svara så gott det går.

Efter vad som kändes som en evighet, men förmodligen bara var ett par-tre veckor, kunde jag gå tillbaka till jobbet. Jag minns inte hur länge det var. Det kändes faktiskt inte särskilt viktigt.

(skrevs 13 augusti 2006)

Högt och lågt

Blodsocker, blodsocker, blodsocker. Och insulin.

Ibland känns det som om livet bara består av att mäta blodsocker och beräkna insulindos och få bakslag trots att vi gjort enligt konstens alla regler. Högt blodsocker = extra insulin. Mycket snabba kolhydrater = extra insulin + tillägg av långsamma kolhydrater, fibrer och kanske fett.

Högt blodsocker är inte bra. Enstaka gånger gör det inte så mycket. Mycket högt blodsocker, ofta, är definitivt inte bra.

Lågt blodsocker är inte heller bra. En "känning" är när blodsockret ligger så lågt att kroppsfunktionerna påverkas. S blir "obekväm", blek, lite darrig och benen bär inte. S har också klagat på yrsel. Då behövs socker, snabbt, för om blodsockret sjunker under ungefär 1 mmol/l mer kan S (som alla andra) bli medvetslös. Det kallas insulinkoma (på läkarspråk hypoglykemi). Därför har S alltid med sig något sockerrikt, t.ex. druvsocker. I nödfall duger en glass eller ett wienerbröd.

Helst ska blodsockret ligga så "normalt" som möjligt. Men det är inte lätt att hålla. Så många faktorer spelar in.

Nu under sommarlovet är det lite svårt med insulindoserna tycker jag. Vi vet inte på morgonen hur mycket S kommer röra på sig fram till lunch. S är duktig på att både mäta blodsockret själv och att föreslå insulindos. Vi brukar oftast bekräfta dosen, om vi inte ställer ledande frågor om vad som finns på tallriken och vad S tänker göra efter maten. Tanken är att S själv ska kunna avgöra vilken dos som är lämplig, men att vi föräldrar finns som ett stöd hela tiden. Det fungerar bättre och bättre. Oftast är det S som har tänkt rätt och jag som tänkt fel, vilket visar sig vid nästa blodsockermätning.

Tillväxthormonerna och insulinet tävlar tydligen om en del av receptorerna på cellerna. Den tid på dygnet då S tillväxer, ligger troligen blodsockret högre än den tid på dygnet tillväxten inte sker. Alltså högre på natten än på dagen. Samtidigt vill vi inte att S ska vakna och ha känning. Fysisk aktivitet hänger kvar i kroppen rätt många timmar efteråt. Efter en dag på stranden är S betydligt försiktigare med insulin vid kvällsmål än efter en regnig dag inomhus. I morse sjönk blodsockret mycket fortare än jag hade trott var möjligt. Trots en extra enhet i går kväll (låg en bra bit över 10 mmol/l), så låg sockret ännu högre i natt, men på 7 mmol/l till frukost i morse. Sånt här är svårt att parera. Jag vill ju inte väcka S mitt i natten för att äta en smörgås, men inte heller att blodsockret ska vara för högt så länge.

Vi lär oss något nytt varje dag, tror jag. Och jag håller tummarna för att S:s blodsockernivåer inte är för höga för länge.

(skrevs någon gång sommaren 2006)

Komma hem

Vi fick som sagt övernatta hemma efter några dygn på sjukhuset, för att övergången skulle bli så smidig som möjligt. Det var förstås lite lätt kaosartat alltihop. Chocken visade sig på olika sätt hos hela familjen, tror jag. S gillade tryggheten på sjukhuset där det fanns experter, som kom och löste de flesta praktiska och lite av de mentala problemen. Men S fann sig ändå rätt snabbt i situationen, eftersom krafterna kom tillbaka. S orkade ju så mycket mer, hade inte ont i hela kroppen längre. Men det var nog pirrigt att behöva möta klassen igen - det sköt S upp så länge det gick. Y blev väldigt nöjd med att få hem mig, men var fortfarande osäker på vilket sätt som var det bästa att bemöta S på. Skulle de kunna leka, eller skulle S bli så där tvärarg hela tiden igen? A och jag började försöka anpassa oss till ett normalt liv igen, med jobb, skola och fritids.

Jag var som i en känslomässig bubbla. Kanske är det först nu, nästan ett år senare, som jag börjar känna mig som en normal människa igen? Jag har inte så mycket minne kvar från förra hösten. Det är som att allt oväsentligt raderats för att ge plats åt att bearbeta det faktum att mitt barn har en livslång sjukdom, diabetes typ 1. Nej, det är inte sorg jag känner, utan lättnad över att mitt barn har en sjukdom som går att behandla och med rätt god prognos.

(skrevs någon gång sommaren 2006)

Diabetesteam och vården

Vi har bra sjukvård i Sverige. Fenomenal, skulle jag vilja påstå. Avdelningen S behandlades på är en typisk svensk barnsjukvårdsavdelning, med samma knappa resurser varje vårdavdelning har i dag. Personalen var otrolig. Fantastiska. Alltid lugna, svarade för femtielfte gången på samma fråga med samma tålamod som tidigare och gjorde vistelsen på sjukhuset dräglig med tanke på allt medicinskt runt omkring.

Som stöd för S (och andra diabetiker såklart) finns på "vårt" sjukhus ett diabetesteam som är behandlande läkare, diabetessköterska, dieteist, kurator och psykologresurs. (Förmodligen fler ifall det skulle behövas - jag har inte totalkoll än.) Oftast får vi träffa samma personer (undantaget semester såklart). Dessutom finns ett telefonnummer vi kan ringa när som helst, även mitt i natten om det behövs, så att vi kan få det stöd vi behöver.

Och det kostar inte en krona.

(skrevs någon gång sommaren 2006)

På sjukhuset, del 2

Vi fick in en mängd broschyrer och en videofilm om barn som har diabetes typ 1 till rummet. S ville inte se diabetesfilmen, så jag och A såg den. S vägrade. Jag förstår det. S reagerade på diagnosen med en sorts chock, tror jag. Framförallt eftersom S inte hade en aning om vad diabetes är och hur vanligt det är - vi har ju ingen i närmaste släkten eller bekantskapskretsen som har diagnosen. Så småningom började S förstå vad det handlade om och gick med på att se filmen. Det var nog nyttigt att se den, att se att barnen i filmen faktiskt levde helt vanliga liv förutom att de mätte blodsocker och tog insulin ibland.

Efter ett tag skulle insulinet ställas in för S. De tog blodprov en gång i timmen från venkatetern under ett dygn, alltså även mitt i natten. En kurva gjordes upp och insulindos beräknades. Nu fick vi lära oss att hantera blodsockermätare och insulinsprutor. Eller, sprutor är väl att ta i. S använder insulinpennor, som ser ut som en slags penna och består av en ampull med insulin och en dosinställningsmekanism. Varje gång S ska ta insulin sätter S på en kanyl som inte är mer än c:a 1,5 cm. Pennan fungerar bra och ser inte ut som en spruta.

S fick besök varje dag av A och Y. Jag fick åka hem en vända och duscha och vara med bara Y ett par timmar - vilket vi uppskattade alla fyra tror jag. Under ett av de första besöken fick S en fnitterattack och skrattade högt och länge tillsammans med Y. Det var första gången på länge som de två kunde leka tillsammans så länge utan att bli osams. Vilken glädje för trötta föräldrar!

När jag och A lärt oss att sticka S i fingret för blodprov och ge insulin, fick vi åka hem över natten. Första natten ville inte S sova hemma, utan vi var tvungna att åka tillbaka till sjukhuset. Jag tror att tryggheten på sjukhuset var viktig för S i början. Men andra natten gick det bättre. Till sist blev vi utskrivna. Jag kan inte påstå att vi blivit fullärda om diabetes, blodsocker och insulin, men vi visste betydligt mer än när S lades in.

Diabetes är att lära sig tänka ett par steg framåt. Vi håller fortfarande på att lära oss.

(skrevs någon gång sommaren 2006)

På sjukhuset, del 1

Första morgonen var lite av en chock för mig. Bredvid mig, med slang i armen och sjukhusfilten uppdragen till armhålorna, låg ett barn som hade vissa likheter med S, men var väldigt uppsvullen i ansiktet. Svullnaden la sig såklart, men det var naturligtvis också ovanan. Både jag, A (=Andra föräldern) och Y (=Yngre syskon) hade ju vant oss vid att S såg ut som... ja, faktiskt, som en fotomodell. Alltså bara skinn och ben - på riktigt. Samtidigt var jag oerhört glad, lycklig, över att S äntligen fått en diagnos och att det var något som visserligen inte går att bota i dag, men som går att behandla så att S ändå kan leva ett ganska "normalt" liv.

Vi var inlagda ungefär två veckor. De första nätterna sov vi också på sjukhuset.

Först fick jag lära mig att hjälpa S med toalettbestyren. Framförallt handlade det om att dra med sig droppet genom att baxa ut ställningen bakom S, trixa sig igenom två dörrar och ställa den på rätt sida om toalettstolen utan att varken trassla in sig i slangarna eller göra veck på någon slang. Då tjöt apparaterna. Väldigt högt.

Min frästa uppgift var att väga kisset och mäta urinsocker och ketoner med hjälp av en mätsticka. Klockslag och resultat skrevs noggrant upp på ett papper. Vi skrev också upp precis allt som S åt och drack.

S vägdes varje morgon. Vikten ökade stadigt. S hade förlorat rätt mycket vätska under den långa insjukningsperioden. När vi skrevs ut, var S sju kilo tyngre än när vi skrevs in och betydligt närmare "normalviktkurvan" än tidigare.

Första frukosten på sjukhuset var en fantastisk lyckoupplevelse för mig. Jag får fortfarande lite dimmiga ögon och måste blinka ett par gånger, när jag tänker på det. S bad om en till smörgås och mer choklad, för första gången på månader! Aptiten var tillbaka! Detta lyckorus fortsatte. S bad om mer, en macka till, och en till, efter varje måltid. Till sist blev jag lite orolig. Skulle det fortsätta så här, så skulle S bli som en fotboll innan sjukhusvistelsen var över. Men en dag sa S "jag är mätt". Både jag och A var närvarande vid det tillfället. Det var en lycka att höra det också - för nu visste vi att S var på väg åt rätt håll.

Jag är fortfarande glad och lycklig, även om det då och då är jobbigt. I botten är jag lycklig. Lycklig och tacksam över att det är så pass många som har diabetes typ 1 i Sverige och att det finns pengar till diabetesforskning och att det forskas. Jag är också tacksam över att det finns så bra hjälpmedel som det finns i dag - och över att utvecklingen går framåt. Men fortfarande finns det luckor i varför ett barn får diabetes. Hos Svenska Diabetesförbundet finns det mer att läsa om diabetes typ 1.

(skrevs någon gång sommaren 2006)

Hur det började - inlagd på sjukhuset

Under sommaren hade vårt barn - vi kan kalla barnet "S" (för större syskon) - minskat mycket i vikt. S var mycket törstig, men det var ju en varm sommar. S kissade mycket varje gång, men inte onormalt ofta, för S drack ju så mycket för det var en varm sommar.

S hade också ofta ont i magen. Eftersom jag, här kallad F (som i Förälder), är laktosintolerant, testade vi att ta bort vanlig mjölk från menyn och ersätta den med laktosfri mjölk. S hade förmodligen också laktosintolerans. Det skulle förklara en del, inte så konstigt att S minskat i vikt, fick ont i magen av mjölk och ville inte äta i så fall. Jodå. Det hjälpte. Litegrann. S ökade inte i vikt i alla fall. Törsten fanns kvar. Men det var ju en varm sommar och vem har aptit i värmen? S drack ju åtminstone saft och juice och borde fått i sig lite näring den vägen.

Höstterminen började. S var ganska ofta sjuk. Vi hade fått en tid för undersökning, men hann aldrig dit eftersom S åkte på en halsinfektion, med symptom som såklart visade sig på en helg. Därför åkte vi till akuten och förberedde oss att bli sittande ett tag eftersom det förmodligen var lågprioriterat som vanligt, vi skulle ju bara ha penicillin. Men vi hade knappt satt oss ner förrän vi blev inropade.

När sköterskan stack S i fingret och tog blod till en liten apparat, blev jag än mer konfunderad. Hade de nya snabb-sänke-apparater? Och inte tog de någon hals-svabb heller, inte på en gång. Det var tydligen något fel på apparaten, för det kom fram ett felmeddelande. H 1 stod det. Sköterskan hämtade en annan apparat, men det blev samma sak igen. HI (hi" inte "h-ett") betyder ett blodsocker över 32 mmol/g (millimol per gram blod). Det är väldigt högt.

S blev genast inlagd på sjukhuset och försedd med dropp. Jag blev inlagd på sjukhuset tillsammans med S, för att lära mig om sjukdomen och för att vara ett stöd.