29 december 2007

Schnitzel - en favorit

S tycker om schnitzel. För att anpassa schnitzlarna till diabetes, gör jag inte riktigt så som farmor gjorde, men nästan.

Recept:
skinkschnitzel
ost med lite smak (t.ex. Edamer, Herrgård, Grevè)
rökt skinka i skivor
ägg, uppvispat
ströbröd blandat med lite salt och vitpeppar

Först skivar jag ost. Sen delar jag de rökta skinkskivorna på mitten, tar schnitzlarna och putsar dem lite och plattar till dem med hjälp av knivens platta sida (nä, jag har ingen köttklubba).
Jag lägger ost och skinka i ett lager på en schnitzel och viker ihop den, trycker till ordentligt så den blir platt och utan luft i själva vecket. Det gjorde inte farmor. Hon tog en till schnitzel, ovanpå, men jag tycker de blir hanterligare vikta.
Sen vänder jag schnitzlarna först i ägg, sen i ströbröd. (Farmor dubbelpanerade för övrigt, i vetemjöl. Men det blir inte godare.)
Steker i gjutgärnspanna, i margarin, på ganska låg värme. När schnitzlarna är gyllenbruna och osten rinner ut, är de klara. Stek inte för länge så de blir torra.

Jag ökar värmen och häller vatten i stekpannan och tillsätter en buljongtärning. När det kokat ihop sig ett par minuter, silar jag över skysåsen till en serveringsskål.

Farmor brukade servera schnitzlarna med en citronskiva, ansjovis och kapris. Det gör inte jag, ingen gillar ansjovis eller kapris i familjen. Ibland har vi en citronskiva ovanpå. Men det blir minst lika gott att äta med färska grönsaker, gröna ärter (inte farmors burkärter) och potatis i någon form (kokt, klyft-, pommes frites).

S har inget alls emot att äta mycket av den här rätten, till och med köttet, och blodsockret brukar inte heller protestera genom att stiga. Resten av familjen gillar det också, särskilt Y. Så det här är en favorit vi inte gör så ofta - för att ingen ska tröttna.

28 december 2007

Vad gör jag i väggen, egentligen?

Just nu har S blodsockret helt under kontroll. Tror jag. Vi har jullov, jag har tagit ut semester. Så jag passar på att slappna av, lite, lite, men inte helt. För rätt som det är kommer blodsockret sticka iväg uppåt eller neråt och vi måste pytsa i extra insulin och klia huvudet tills snuvan visar sig eller mäta mitt i nätterna och göra mackor.

Den här ständiga planeringen, att ligga steget före, sliter på kroppen, minst lika mycket som oron för barnet och vad som kan hända. Det som kan hända S nu och det som kan hända längre fram. För att inte tala om vad de få timmarnas sömn gör för kroppen - det bryter ner en, sakta men säkert.

Nu har jag varit hemma från jobbet ett bra tag och börjat vänja mig vid att inte tänka på alla uppgifter jag borde göra och som inte blir gjorda för att inte jag är där - de är inte mitt problem längre, de är min arbetsgivares problem. Alla tankar på att jag nog egentligen borde gå dit för att få det gjort, de tankarna försöker jag slå bort. Fast det Dåliga Samvetet kikar fram ibland. Jag vet ju att mina arbetskamrater är lika överbelastade som jag. Å andra sidan är de inte jag.

För mig har det alltid varit svårt att hitta en balans mellan jobb och fritid, eftersom jag är en arbetsmyra och har tyckt om mitt jobb, vilket det än har varit. Kanske är det där felet ligger? Jag har funnit mig i jobb som jag egentligen inte trivs med? Kanske jag tagit för lätt på saker och ting, tänkt "det ordnar sig", när jag egentligen borde sagt "stopp, jag kan inte göra både det här och det här och det här och det här, jag måste hem och få vila lite nu"? Kanske fokuserar jag på fel saker? Kanske har S diagnos för två år sen hunnit ikapp mig? Jag inser ju nu, vilka konsekvenser det får. Och S har ännu inte kommit in i den allra värsta puberteten. Det kommer att bli en intressant (hm) tid.

Såna här tankar far runt i mitt huvud, nu, när jag fått närkontakt med Väggen. När jag är Utbränd, Utmattad, Utarbetad. Och jag undrar om jag någonsin kommer att orka gå tillbaka till mitt jobb. Det finns ju dom där, som borde jobba mindre än jag, som borde dra ner på tempot, för sin egen skull. Så varför ska just jag ha rätt att inte göra min andel? Ja, jag vet att det här hör till själva problembilden. Men de där tankarna är svåra att vända, själv. Jag ser fram emot det bokade psykologsamtalet.

27 december 2007

Julmat och diabetes - går det verkligen ihop?

Ja. Det går alldeles utmärkt med julmaten i år. Enda problemet är att S äter lite för lite kolhydrater och hamnar lågt minst en gång om dagen. Och då är det ändå inte skid- eller skridskoväder utan inomhuslek med jättelegot barnen fick i julklapp.

Hur kan det bli så här då? Förra julhelgen var precis tvärtom? Jo, det är flera faktorer som är viktiga här. För det första så är vi hemma, utan släktingar på besök, och kan ta allt i vår egen takt. Det betyder att S inte är stressad av att rutinerna blir olika.

För det andra har vi totalkoll på vad maten innehåller och vi serverar bara såna köttbullar vi vet hur S blodsocker reagerar och har varken knäck eller ischoklad hemma i år. Ingen saknar det, konstigt nog.

För det tredje har vi lagt om dygnsrutinerna och låter S få ett par timmars sovmorgon - det gör att lunchen kan förskjutas någon timme och att "mellis" passar bättre i tiden mellan lunch och kvällsmat (som också kan förskjutas någon timme).

För det fjärde har Lantus-dosen höjts rejält. Vi sänkte den efter att senaste infektionen var borta, men jag tror inte det är bra att sänka den mer nu eftersom S ändå får "toppar" då och då.

S är glad, orkar leka och får då och då äta sockergodis pga. lågt blodsocker. Vi bakade förresten lussebullar med fullkornsvetemjöl - det går åt lite mer salt och lite mer saffran men inga russin. Socker- och mjölkmängderna är de vanliga, liksom smöret. Naturligtvis är det helmjölken och äkta smör, det smakar så mycket godare av det! Lussebullarna fungerar oväntat bra på blodsockret.

Och för det femte, tror jag att S har lärt sig ungefär hur mycket insulin som går åt för olika sorters mat. Äntligen. Men jag misstänker att måltidsdoserna behöver sänkas när S väl börjar skolan igen. Eller kanske höjas förresten. För jag undrar just hur mycket dolt socker skolmaten innehåller. Blir det inte bättre i januari, kommer jag gå dit och personligen tala allvar med både rektor, matsalspersonal och specialkostansvarig - igen. Jag struntar i om de tycker jag är en besvärlig förälder - för det är jag tusen gånger hellre än att mitt barn ska behöva må dåligt för att de är okunniga.

17 december 2007

När väggen närmar sig

Den här hösten har varit väldigt lång och jobbig för hela familjen. Särskilt för S, kanske. Och för mig, F. En elvaåring växer på längden och blir samtidigt tyngre. Tyvärr har vi inte riktigt hunnit med att höja det långtidsverkande insulinet i samma takt.

Blodsockret letade sig plötsligt upp en bra bit över 15 och la sig tillrätta runt 20 under några dagar, när S hade lite feber och lite hosta men ingen snuva. Vi pytsade i mer insulin, både till måltiderna och mellan, men sockret sjönk inte som det brukar, när S är sjuk och vi ger mer insulin. Efter fyra-fem dagar började S klaga att "det känns som när jag fick diabetesen". Vi mätte ketoner, kontaktade diabetesteamet och så till slut åkte vi in till sjukhuset. Kodorden "diabetes" och "ketoacidos" blir raka spåret in på ett rum. Så det blev ännu en sjukhusvistelse i år. Tredje eller fjärde gången.

Det hela slutade bra, S fick insulindropp ett dygn, ketonerna försvann och sockret sjönk. Vi gick hem med ny dosering och nytt hopp om bra blodsockerhantering i fortsättningen. Med ett litet aber. Nattmätningar av blodsockret tills infektionen gick över och tills den nya doseringen "satt sig" och en eventuell sänkning och därmed ytterligare nattmätningar och tillhörande nattätande. Störd sömn, med andra ord.

För mig har senhösten varit förfärlig av skäl som har att göra med mitt jobb. Kombinationen av dålig sömn, jobbigt på jobbet och oron för ett sjukt barn kan bara sluta på ett sätt. Förr eller senare blir det närkontakt med "väggen" - utbrändhet, utmattningsdepression eller vad läkarna nu vill kalla det.

Jag har försökt undvika det in i det längsta. Jag har sett väggen närma sig, jag har slagit i backen, trampat ner bromsen, gjort vad jag kunnat. Men det räckte inte. Nu är jag sjukskriven, försöker hitta det som är jag mitt i allt kaos. Jag har hopp om att det kommer lösa sig ganska snart. Min arbetsgivare är bra, det är omständigheterna som inte är bra varken för arbetsgivaren eller mig. Som grädde på moset har mitt barn diabetes. Det är ingen dans på rosor, men det är inte heller bara dystert. Fast pusslet är svårt att få ihop. Därför krävs att situationen på jobbet är bra. Så nej, jag är inte förvånad. Bara förundrad över att jag inte gått in i väggen tidigare.