Friluftsdagar och idrott brukar betyda lite extra planering. S måste alltid ha med sig extra mat, för att inte råka ut för alldeles för lågt blodsocker. Extra mat, extra mellanmål och så släpa på mätare + insulin.
Så här års gäller det för övrigt att se upp så man som förälder inte ramlar ner i fällorna. Som att köpa en ny vinterjacka utan innerficka, till exempel. Blodsockermätaren vägrar mäta när det är för kallt ute och jag är alltid orolig för att insulinet ska frysa. Sommartid är det faktiskt lättare, tack vare Frio-fodralen. Undrar om de inte borde räknas som hjälpmedel, med tanke på att de ger våra barn med diabetes en så stor frihet under sommaren - de kan ligga på stranden och ha insulinet i strandväskan, i Frio-fodralet. (Fast helst i skuggan såklart.)
Det där med blodsockret efter sportaktivitet är lite lurigt. Ofta ligger S högre i socker, över tio mmol, de dagar klassen har idrott vid lunchmätningen/mellanmålet (beror på vilket som ligger närmast efter idrotten). Ibland tar därför S en extra enhet. Katastrofalt om det är soppa till lunch. Då blir det till att springa till matsalen och fylla på kolhydraterna.
Sockret stiger ibland efter idrotten, för "adrenalinruschen" finns kvar, eller så har alla sockerlager i levern gått åt. Men cellerna tar lättare upp socker efter idrott, så S blir insulinkänsligare vilket ger resultatet fler känningar de dagar klassen har idrott. Friluftsdagar är ännu värre om vi inte tänkt till lite innan och dragit ner på måltidsinsulinet. Kanske borde vi dra ner på det långtidsverkande nästa gång det är dags?
För såna nätter, efter friluftsdagar, blir garanterat vaknätter och matnätter. Tur jag har en förstående chef som inser att jag kan vara lite trött ibland.
Bananer fungerar för övrigt utmärkt som blodsockerhöjare under några timmar.
Visar inlägg med etikett skolan. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett skolan. Visa alla inlägg
17 februari 2009
27 december 2007
Julmat och diabetes - går det verkligen ihop?
Ja. Det går alldeles utmärkt med julmaten i år. Enda problemet är att S äter lite för lite kolhydrater och hamnar lågt minst en gång om dagen. Och då är det ändå inte skid- eller skridskoväder utan inomhuslek med jättelegot barnen fick i julklapp.
Hur kan det bli så här då? Förra julhelgen var precis tvärtom? Jo, det är flera faktorer som är viktiga här. För det första så är vi hemma, utan släktingar på besök, och kan ta allt i vår egen takt. Det betyder att S inte är stressad av att rutinerna blir olika.
För det andra har vi totalkoll på vad maten innehåller och vi serverar bara såna köttbullar vi vet hur S blodsocker reagerar och har varken knäck eller ischoklad hemma i år. Ingen saknar det, konstigt nog.
För det tredje har vi lagt om dygnsrutinerna och låter S få ett par timmars sovmorgon - det gör att lunchen kan förskjutas någon timme och att "mellis" passar bättre i tiden mellan lunch och kvällsmat (som också kan förskjutas någon timme).
För det fjärde har Lantus-dosen höjts rejält. Vi sänkte den efter att senaste infektionen var borta, men jag tror inte det är bra att sänka den mer nu eftersom S ändå får "toppar" då och då.
S är glad, orkar leka och får då och då äta sockergodis pga. lågt blodsocker. Vi bakade förresten lussebullar med fullkornsvetemjöl - det går åt lite mer salt och lite mer saffran men inga russin. Socker- och mjölkmängderna är de vanliga, liksom smöret. Naturligtvis är det helmjölken och äkta smör, det smakar så mycket godare av det! Lussebullarna fungerar oväntat bra på blodsockret.
Och för det femte, tror jag att S har lärt sig ungefär hur mycket insulin som går åt för olika sorters mat. Äntligen. Men jag misstänker att måltidsdoserna behöver sänkas när S väl börjar skolan igen. Eller kanske höjas förresten. För jag undrar just hur mycket dolt socker skolmaten innehåller. Blir det inte bättre i januari, kommer jag gå dit och personligen tala allvar med både rektor, matsalspersonal och specialkostansvarig - igen. Jag struntar i om de tycker jag är en besvärlig förälder - för det är jag tusen gånger hellre än att mitt barn ska behöva må dåligt för att de är okunniga.
Hur kan det bli så här då? Förra julhelgen var precis tvärtom? Jo, det är flera faktorer som är viktiga här. För det första så är vi hemma, utan släktingar på besök, och kan ta allt i vår egen takt. Det betyder att S inte är stressad av att rutinerna blir olika.
För det andra har vi totalkoll på vad maten innehåller och vi serverar bara såna köttbullar vi vet hur S blodsocker reagerar och har varken knäck eller ischoklad hemma i år. Ingen saknar det, konstigt nog.
För det tredje har vi lagt om dygnsrutinerna och låter S få ett par timmars sovmorgon - det gör att lunchen kan förskjutas någon timme och att "mellis" passar bättre i tiden mellan lunch och kvällsmat (som också kan förskjutas någon timme).
För det fjärde har Lantus-dosen höjts rejält. Vi sänkte den efter att senaste infektionen var borta, men jag tror inte det är bra att sänka den mer nu eftersom S ändå får "toppar" då och då.
S är glad, orkar leka och får då och då äta sockergodis pga. lågt blodsocker. Vi bakade förresten lussebullar med fullkornsvetemjöl - det går åt lite mer salt och lite mer saffran men inga russin. Socker- och mjölkmängderna är de vanliga, liksom smöret. Naturligtvis är det helmjölken och äkta smör, det smakar så mycket godare av det! Lussebullarna fungerar oväntat bra på blodsockret.
Och för det femte, tror jag att S har lärt sig ungefär hur mycket insulin som går åt för olika sorters mat. Äntligen. Men jag misstänker att måltidsdoserna behöver sänkas när S väl börjar skolan igen. Eller kanske höjas förresten. För jag undrar just hur mycket dolt socker skolmaten innehåller. Blir det inte bättre i januari, kommer jag gå dit och personligen tala allvar med både rektor, matsalspersonal och specialkostansvarig - igen. Jag struntar i om de tycker jag är en besvärlig förälder - för det är jag tusen gånger hellre än att mitt barn ska behöva må dåligt för att de är okunniga.
08 november 2007
"Barn får inte ta insulinspruta i matsalen"
Läste just en artikel från Barometern om ett barn som inte får ta sitt måltidsinsulin i matsalen. Horribelt! Jag blir riktigt upprörd, barnet ska inte behandlas mer annorlunda än nödvändigt. Bara för att barnet inte har sitt insulin i bukspottkörteln utan i en spruta, ger inte det rätt att köra ut barnet därifrån!
Motivering: andra barn störs.
Undrar just om de skulle hindra en astmatiker från att ta Bricanyl vid ett anfall i samma matsal... USCH vilken okunnighet och klumpighet. Jag är glad att jag inte har barn på den skolan.
Barnet i fråga var tvungen att ta insulinet innan lunchen och sen ställa sig i kön. Förr i tiden skulle insulinet tas 30 minuter innan måltid, varken mer eller mindre. Moderna måltidsinsuliner verkar inom tio minuter. Det kan ta längre tid än så i en matkö. Gissa vad som kan hända?
Just det. Svår känning och i värsta fall medvetslöshet.
En och annan på den där skolan behöver absolut en grundläggande utbildning i vad diabetes är. Diabetesmottagningen kan hjälpa till, skolsyster kanske kan informera. Annars finns bra information här - på sajten Diabetes i skolan. Eller här, hos sjukvårdsrådgivningen. Här finns också bra info, hos Svenska Diabetesförbundet.
Det blir allt tydligare för mig att en internationell diabetesdag - world diabetes day - är nödvändig till och med i Sverige, där det ändå är många barn som får diagnosen varje år. 14 november. Lägg den dagen på minnet och berätta för alla du möter att det är den dagen, att den finns för att uppmärksamma diabetes. Om vi alla som har diabetes i familjen på ett eller annat sätt berättar för fem personer om diabetes, varje år, så kommer snart hela Sverige att känna till vad det innebär. Då slipper vi förhoppningsvis såna vansinniga skolbeslut om att barn inte ska få ta sin livsnödvändiga medicin.
Motivering: andra barn störs.
Undrar just om de skulle hindra en astmatiker från att ta Bricanyl vid ett anfall i samma matsal... USCH vilken okunnighet och klumpighet. Jag är glad att jag inte har barn på den skolan.
Barnet i fråga var tvungen att ta insulinet innan lunchen och sen ställa sig i kön. Förr i tiden skulle insulinet tas 30 minuter innan måltid, varken mer eller mindre. Moderna måltidsinsuliner verkar inom tio minuter. Det kan ta längre tid än så i en matkö. Gissa vad som kan hända?
Just det. Svår känning och i värsta fall medvetslöshet.
En och annan på den där skolan behöver absolut en grundläggande utbildning i vad diabetes är. Diabetesmottagningen kan hjälpa till, skolsyster kanske kan informera. Annars finns bra information här - på sajten Diabetes i skolan. Eller här, hos sjukvårdsrådgivningen. Här finns också bra info, hos Svenska Diabetesförbundet.
Det blir allt tydligare för mig att en internationell diabetesdag - world diabetes day - är nödvändig till och med i Sverige, där det ändå är många barn som får diagnosen varje år. 14 november. Lägg den dagen på minnet och berätta för alla du möter att det är den dagen, att den finns för att uppmärksamma diabetes. Om vi alla som har diabetes i familjen på ett eller annat sätt berättar för fem personer om diabetes, varje år, så kommer snart hela Sverige att känna till vad det innebär. Då slipper vi förhoppningsvis såna vansinniga skolbeslut om att barn inte ska få ta sin livsnödvändiga medicin.
06 september 2007
Att se mönster
Jag är så glad. Äntligen har vi lärt oss att se mönster i blodsockerkurvorna. Det finns alltid orsaker till att sockret stiger - förutom en glömd insulindos.
Feber och infektioner är en sån sak. S får alltid förhöjda blodsocker under en infektion, t.ex. en vanlig förkylning. Det höga blodsockret visar sig utan annan synbar anledning och förebådar feber inom 24 timmar. Vi kan alltså förutspå med hjälp av blodsockret att S kommer att bli sjuk redan innan infektionen har gått så långt att S får symptom.
Så har det varit hela tiden. Tills nu. S är hemma från skolan med feber och en rejäl förkylning (eller kanske halsfluss, vi avvaktar). Blodsockret har legat väldigt fint de senaste dagarna, runt 5 mmol/l sådär före måltiderna. I går kom febern. I går kväll kom ett högt blodsockervärde. ETT högt blodsockervärde. S kompenserade med mer insulin för att slippa huvudvärken, illamåendet och ketoner. Det brukar behövas en hel del, under en förkylning.
Men inte i går. S sjönk på kvällen och under natten.
Jag är konfunderad. Vad har hänt? Varför stämmer inte mönstret?
Feber och infektioner är en sån sak. S får alltid förhöjda blodsocker under en infektion, t.ex. en vanlig förkylning. Det höga blodsockret visar sig utan annan synbar anledning och förebådar feber inom 24 timmar. Vi kan alltså förutspå med hjälp av blodsockret att S kommer att bli sjuk redan innan infektionen har gått så långt att S får symptom.
Så har det varit hela tiden. Tills nu. S är hemma från skolan med feber och en rejäl förkylning (eller kanske halsfluss, vi avvaktar). Blodsockret har legat väldigt fint de senaste dagarna, runt 5 mmol/l sådär före måltiderna. I går kom febern. I går kväll kom ett högt blodsockervärde. ETT högt blodsockervärde. S kompenserade med mer insulin för att slippa huvudvärken, illamåendet och ketoner. Det brukar behövas en hel del, under en förkylning.
Men inte i går. S sjönk på kvällen och under natten.
Jag är konfunderad. Vad har hänt? Varför stämmer inte mönstret?
01 juli 2007
Kontroll, stress och blodsocker
Blodsockervärdena sjönk markant samma dag det var skolavslutning. Det har hållit i sig, förutom de förklarliga värdena som berodde på stillasittande + en begynnande infektion. Sommarlovet är bra för blodsockret. Jag har hittat flera skäl till det.
1. Vi har själva kontroll över exakt vad och när S äter. Det blir inga tveksamma bullar till mellanmål utan att kompensera för det med en extra enhet.
2. Vi har kontroll över hur mycket, när och på vilket sätt S rör på sig. Därför kan vi anpassa måltidsinsulinet mycket bättre.
3. S mår bra och slipper oroa sig för vad det nu är som är oroande i skolan.
Något är det, med skolan, som gör att S blodsockervärden skjuter i höjden. Det har förstås med mellanmålet att göra, men också med själva skolsituationen. Jag tror nog att S trivs i klassen och med sina lärare, men själva skolan är inte så rolig. S har vissa prestationskrav på sig själv. De har funnits där sen S började gå och prata. Vi har försökt jobba bort dem, men de sitter liksom där.
S är avvaktande mot nya saker och tycker inte om att repetera och öva för att lära sig. S vill kunna det på en gång. Som att lära sig cykla. Motivationen fanns där, men S ville kunna på en gång och var väldigt arg på den där dumma cykeln som inte gjorde som den skulle. Till slut gjorde S i alla fall framsteg, med hjälp av mycket peppning och beröm, och märkte själv att det gick bättre och bättre. Nu cyklar S omkring som om det vore den naturligaste saken i världen, såklart. Men vägen dit var besvärlig.
Jag tror det är något liknande med skolan. S har legat efter en del, på grund av sjukhusbesök och annat. Blodsockernivåerna under dagen påverkar koncentrationen. Det märktes till exempel på ett matteprov vi fick hem för att skriva på. S hade gjort många slarvfel och uppenbarligen inte brytt sig. Blodsockret hade legat högt, skulle jag tro. Jag har inte hunnit prata med S mattelärare ännu, men måste påminna henne om att det faktiskt är beroende av dagsformen om S kan prestera på ett prov eller inte. Kommentarerna på det provet gjorde att S motivation för matte sjönk ännu mer, liksom självförtroendet. Det skapar en stress helt i onödan. En stress som inte bara är onödig utan kan vara direkt skadlig för ett barn med diabetes. Stresshormonerna höjer blodsockret (det har på något vis att göra med cellernas receptorer - insulin använder samma receptor som en del andra hormoner) och högt blodsocker gör S irriterad och frustrerad. Självklart blir skolarbetet lidande.
Nu har S sommarlov och kan koncentrera sig på att vara ledig och att vara barn. Det är en gladare och mer avslappnad S, en som mår bra och kan hantera diabetesen på ett bättre sätt än under terminerna.
För oss icke-diabetiker är det ofta väldigt svårt att sätta oss in i hur mycket en diabetiker faktiskt kämpar och vad de har att stå ut med. Jag brukar läsa några bloggar om diabetes, av diabetiker, ibland. Den här postningen av Scott på Scott's Diabetes Journal och kommentarerna till den, tycker jag ger en liten inblick i vad S kämpar med och hur påfrestande det faktiskt kan vara att få "dåliga" resultat oavsett det är högt blodsocker eller ett misslyckat matteprov, trots att S gjort sitt allra bästa. Även en icke-diabetiker blir oftast nedslagen av ett dåligt resultat - tänk då att behöva kämpa hela tiden, göra allting rätt men ändå inte få ett bra resultat. Det är stressande. Och stress höjer blodsockret.
Alltså kan vi föräldrar göra vad vi kan för att stötta våra barn och hjälpa dem att inte bli stressade. Eller känna sån stor press på sig. Ja, jag vet, det är lättare sagt än gjort. Men halva jobbet är gjort i och med att stressfaktorerna är identifierade. Nu gäller det att hitta sätt som fungerar för oss och S, att motverka dem.
1. Vi har själva kontroll över exakt vad och när S äter. Det blir inga tveksamma bullar till mellanmål utan att kompensera för det med en extra enhet.
2. Vi har kontroll över hur mycket, när och på vilket sätt S rör på sig. Därför kan vi anpassa måltidsinsulinet mycket bättre.
3. S mår bra och slipper oroa sig för vad det nu är som är oroande i skolan.
Något är det, med skolan, som gör att S blodsockervärden skjuter i höjden. Det har förstås med mellanmålet att göra, men också med själva skolsituationen. Jag tror nog att S trivs i klassen och med sina lärare, men själva skolan är inte så rolig. S har vissa prestationskrav på sig själv. De har funnits där sen S började gå och prata. Vi har försökt jobba bort dem, men de sitter liksom där.
S är avvaktande mot nya saker och tycker inte om att repetera och öva för att lära sig. S vill kunna det på en gång. Som att lära sig cykla. Motivationen fanns där, men S ville kunna på en gång och var väldigt arg på den där dumma cykeln som inte gjorde som den skulle. Till slut gjorde S i alla fall framsteg, med hjälp av mycket peppning och beröm, och märkte själv att det gick bättre och bättre. Nu cyklar S omkring som om det vore den naturligaste saken i världen, såklart. Men vägen dit var besvärlig.
Jag tror det är något liknande med skolan. S har legat efter en del, på grund av sjukhusbesök och annat. Blodsockernivåerna under dagen påverkar koncentrationen. Det märktes till exempel på ett matteprov vi fick hem för att skriva på. S hade gjort många slarvfel och uppenbarligen inte brytt sig. Blodsockret hade legat högt, skulle jag tro. Jag har inte hunnit prata med S mattelärare ännu, men måste påminna henne om att det faktiskt är beroende av dagsformen om S kan prestera på ett prov eller inte. Kommentarerna på det provet gjorde att S motivation för matte sjönk ännu mer, liksom självförtroendet. Det skapar en stress helt i onödan. En stress som inte bara är onödig utan kan vara direkt skadlig för ett barn med diabetes. Stresshormonerna höjer blodsockret (det har på något vis att göra med cellernas receptorer - insulin använder samma receptor som en del andra hormoner) och högt blodsocker gör S irriterad och frustrerad. Självklart blir skolarbetet lidande.
Nu har S sommarlov och kan koncentrera sig på att vara ledig och att vara barn. Det är en gladare och mer avslappnad S, en som mår bra och kan hantera diabetesen på ett bättre sätt än under terminerna.
För oss icke-diabetiker är det ofta väldigt svårt att sätta oss in i hur mycket en diabetiker faktiskt kämpar och vad de har att stå ut med. Jag brukar läsa några bloggar om diabetes, av diabetiker, ibland. Den här postningen av Scott på Scott's Diabetes Journal och kommentarerna till den, tycker jag ger en liten inblick i vad S kämpar med och hur påfrestande det faktiskt kan vara att få "dåliga" resultat oavsett det är högt blodsocker eller ett misslyckat matteprov, trots att S gjort sitt allra bästa. Även en icke-diabetiker blir oftast nedslagen av ett dåligt resultat - tänk då att behöva kämpa hela tiden, göra allting rätt men ändå inte få ett bra resultat. Det är stressande. Och stress höjer blodsockret.
Alltså kan vi föräldrar göra vad vi kan för att stötta våra barn och hjälpa dem att inte bli stressade. Eller känna sån stor press på sig. Ja, jag vet, det är lättare sagt än gjort. Men halva jobbet är gjort i och med att stressfaktorerna är identifierade. Nu gäller det att hitta sätt som fungerar för oss och S, att motverka dem.
14 maj 2007
Äta bör man...
Mat. Mat, mat, mat. Vad kan en diabetiker äta egentligen?
- Allt! säger de på sjukhuset.
- Men ditt och datt är inte så bra, det är bättre att välja dutt och dett, fortsätter de i nästa andetag.
En gång i tiden var det jättefarligt för alla diabetiker att äta socker. Socker skulle helt enkelt uteslutas ur kosten. Det finns därför massor av sockerfria produkter, som med dagens kostråd för diabetiker (typ 1 i alla fall), varken gör till eller ifrån. Det är sånt som sockerfri glass och sockerfria kakor. Sådana produkter innehåller nämligen oftast andra varor med lättillgängliga kolhydrater som mjölksocker eller vetemjöl.
Det här med kolhydratinnehåll i mat, är en trixig historia för nybörjare som oss. Hur tar man reda på om finmalet rågmjöl är lika onyttigt som vetemjöl? Hur är det med brödsort A? Är den bättre än brödsort B? Eller kanske är brödsort C bättre? Å andra sidan vägrar S att äta brödsort C och då spelar det ingen roll. Vi prövar oss fram, kryssar mellan kolhydratkobbar och försöker undvika blodsockertoppar. Men det är lätt att kryssa på grund.
Kostråden som för närvarande gäller är i princip GI-mat. Fullkornsprodukter med kolhydrater som bryts ner långsammare, produkter som innehåller fibrer och att undvika vitt mjöl är tumregler. Och så grönsaker. Grönsaker grönsaker grönsaker. Och lite fett. Helt enkelt nyttig kost.
- Sån här mat borde alla äta, säger både dietisten och Försäkringskassan.
På så sätt har de trixat bort att sådan mat är lite dyrare än icke-fullkornsmat, att en diabetiker trots allt inte ska dricka särskilt mycket vanlig fruktjuice trots vitaminerna, att ett barn med diabetes kan behöva sylt med sötningsmedel eller "rent" sötningsmedel för att över huvud taget få ner den nyttiga gröten eller hälsosamma yoghurten till frukost.
Att ha ett barn med diabetes i familjen är dyrare, helt enkelt. Dessutom köps "dubbla" versioner av t.ex. sylt in, av flera skäl. För det första är sylten med sockerersättning dyrare. För det andra ger de där ersättningarna ofta biverkningar i form av lös mage. För det tredje svävar det omkring larmrapporter om snart sagt varenda sötningsmedel - vill vi utsätta Y för dem, trots att de inte behövs? När det gäller S har vi inget val.
Jag tycker att vi lite för ofta får dubbla budskap om kosten. Först säger de "ät allt" sen säger de "men inte det här och det här och det här och det här" coh så säger de "men det här som ni läser om i tidningen stämmer inte" och ändå kommer nya rapporter om farliga livsmedel. Vem ska man tro på?
(skrevs 19 september 2006)
- Allt! säger de på sjukhuset.
- Men ditt och datt är inte så bra, det är bättre att välja dutt och dett, fortsätter de i nästa andetag.
En gång i tiden var det jättefarligt för alla diabetiker att äta socker. Socker skulle helt enkelt uteslutas ur kosten. Det finns därför massor av sockerfria produkter, som med dagens kostråd för diabetiker (typ 1 i alla fall), varken gör till eller ifrån. Det är sånt som sockerfri glass och sockerfria kakor. Sådana produkter innehåller nämligen oftast andra varor med lättillgängliga kolhydrater som mjölksocker eller vetemjöl.
Det här med kolhydratinnehåll i mat, är en trixig historia för nybörjare som oss. Hur tar man reda på om finmalet rågmjöl är lika onyttigt som vetemjöl? Hur är det med brödsort A? Är den bättre än brödsort B? Eller kanske är brödsort C bättre? Å andra sidan vägrar S att äta brödsort C och då spelar det ingen roll. Vi prövar oss fram, kryssar mellan kolhydratkobbar och försöker undvika blodsockertoppar. Men det är lätt att kryssa på grund.
Kostråden som för närvarande gäller är i princip GI-mat. Fullkornsprodukter med kolhydrater som bryts ner långsammare, produkter som innehåller fibrer och att undvika vitt mjöl är tumregler. Och så grönsaker. Grönsaker grönsaker grönsaker. Och lite fett. Helt enkelt nyttig kost.
- Sån här mat borde alla äta, säger både dietisten och Försäkringskassan.
På så sätt har de trixat bort att sådan mat är lite dyrare än icke-fullkornsmat, att en diabetiker trots allt inte ska dricka särskilt mycket vanlig fruktjuice trots vitaminerna, att ett barn med diabetes kan behöva sylt med sötningsmedel eller "rent" sötningsmedel för att över huvud taget få ner den nyttiga gröten eller hälsosamma yoghurten till frukost.
Att ha ett barn med diabetes i familjen är dyrare, helt enkelt. Dessutom köps "dubbla" versioner av t.ex. sylt in, av flera skäl. För det första är sylten med sockerersättning dyrare. För det andra ger de där ersättningarna ofta biverkningar i form av lös mage. För det tredje svävar det omkring larmrapporter om snart sagt varenda sötningsmedel - vill vi utsätta Y för dem, trots att de inte behövs? När det gäller S har vi inget val.
Jag tycker att vi lite för ofta får dubbla budskap om kosten. Först säger de "ät allt" sen säger de "men inte det här och det här och det här och det här" coh så säger de "men det här som ni läser om i tidningen stämmer inte" och ändå kommer nya rapporter om farliga livsmedel. Vem ska man tro på?
(skrevs 19 september 2006)
Simma lugnt
Det gick rätt bra hos diabetesläkaren. HbA1 låg aningen högt, men det visste vi ju. Inte så högt som jag fruktat i alla fall.
En ny termin har börjat, i en ny klass i en ny skola med nya lärare. S har fått ett nytt schema med idrott två gånger i veckan mot tidigare en gång. Det är bra. Det dåliga är att idrotten ligger på eftermiddagen en stund efter lunch. Å andra sidan får de mellanmål på fritids inte så långt efter idrotten. Men ändå är det en del trixande med insulindoser. Hittills har S sänkt dosen både på morgonen och till lunch och dessutom tagit med en extra frukt eller smörgås ifall det skulle behövas.
Vi har också börjat gå till simhallen en gång i veckan för att öva upp simkunskaperna. S hade precis lärt sig simtagen när diabetesen slog till och kroppen tömdes på överskottsvatten. Följden blev att både flytförmåga och kroppsvärme uteblev. Nu finns flytförmågan igen så det är bara att öva upp vattenvanan. Men det är lättare sagt än gjort. Bara en liten stund i bassängen gör att blodsockret sjunker kraftigt. Det gäller att vi har laddat upp med kolhydrater innan, under tiden och efter simningen. För det sitter liksom kvar i kroppen ett bra tag. När vi simmat på kvällstid, sitter det kvar över natten och är lite lurigt. Nattmätningarna är alltid lika spännande, särskilt som S växer en hel del just nu och tillväxthormonerna spelar oss stora spratt. Ibland är nattsockret väldigt högt. Men efter simning är det vanligtvis inte alls högt.
Den senaste simturen gjorde oss uppmärksamma på att sänka frukostdosen insulin även dagen efter. S fick känning efter frukost innan det var dags att gå till skolan. Tur i oturen var att det var i god tid, tänk om S fått känning på väg till skolan, ensam. Det är en besvärlig avvägning det här - valet står mellan höna och tiger igen. Ska vi vara tigrar och uppmuntra självständigheten i att gå till skolan själv eller ska vi vara höns och följa med för säkerhets skull? Var går gränsen mellan att vara en ansvarstagande förälder eller en integritetskränkande förälder? S måste ju förr eller senare stå på egna ben. Hela diabetesbehandlingen går ut på att patienten ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt och själv kunna avgöra insulindoser, motionsbehov och vilken mat som fungerar och vilken som inte gör det.
(skrevs 10 september 2006)
En ny termin har börjat, i en ny klass i en ny skola med nya lärare. S har fått ett nytt schema med idrott två gånger i veckan mot tidigare en gång. Det är bra. Det dåliga är att idrotten ligger på eftermiddagen en stund efter lunch. Å andra sidan får de mellanmål på fritids inte så långt efter idrotten. Men ändå är det en del trixande med insulindoser. Hittills har S sänkt dosen både på morgonen och till lunch och dessutom tagit med en extra frukt eller smörgås ifall det skulle behövas.
Vi har också börjat gå till simhallen en gång i veckan för att öva upp simkunskaperna. S hade precis lärt sig simtagen när diabetesen slog till och kroppen tömdes på överskottsvatten. Följden blev att både flytförmåga och kroppsvärme uteblev. Nu finns flytförmågan igen så det är bara att öva upp vattenvanan. Men det är lättare sagt än gjort. Bara en liten stund i bassängen gör att blodsockret sjunker kraftigt. Det gäller att vi har laddat upp med kolhydrater innan, under tiden och efter simningen. För det sitter liksom kvar i kroppen ett bra tag. När vi simmat på kvällstid, sitter det kvar över natten och är lite lurigt. Nattmätningarna är alltid lika spännande, särskilt som S växer en hel del just nu och tillväxthormonerna spelar oss stora spratt. Ibland är nattsockret väldigt högt. Men efter simning är det vanligtvis inte alls högt.
Den senaste simturen gjorde oss uppmärksamma på att sänka frukostdosen insulin även dagen efter. S fick känning efter frukost innan det var dags att gå till skolan. Tur i oturen var att det var i god tid, tänk om S fått känning på väg till skolan, ensam. Det är en besvärlig avvägning det här - valet står mellan höna och tiger igen. Ska vi vara tigrar och uppmuntra självständigheten i att gå till skolan själv eller ska vi vara höns och följa med för säkerhets skull? Var går gränsen mellan att vara en ansvarstagande förälder eller en integritetskränkande förälder? S måste ju förr eller senare stå på egna ben. Hela diabetesbehandlingen går ut på att patienten ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt och själv kunna avgöra insulindoser, motionsbehov och vilken mat som fungerar och vilken som inte gör det.
(skrevs 10 september 2006)
Ta steget ut ur boet och pröva dina vingar
När vi väl hade skrivits ut från sjukhuset var det i stort sett oundvikligt. S och jag var tvungna att titta ut över boets kant för att möta omvärlden och för att leva även för morgondagen. De första två veckorna efter diagnosen hade mest handlat om att lära sig hantera praktiska detaljer och försöka förstå vad diabetes är. Allt runt omkring var oviktigt. För min del hade både ett tredje och fjärde världskrig kunnat bryta ut utan att jag brytt mig. Men nu var det dags att höja blicken, pröva vingarna och våga ta steget ut i vardagen.
Pirrigt som bara den!
Så kom den dagen till sist. S gick till skolan igen. För mig var det precis som en dagisinskolning. Jag satt med i klassrummet och fanns tillgänglig på rasterna de första dagarna. Så småningom kunde jag gå ifrån, sitta utanför klassrummet och i lärarrummet på rasten. Tack vare att jag har det jobb jag har, kunde jag jobba hemifrån lite och även sitta i skolan med en del jobb. (Papper som papper, läsning som läsning, liksom.) Idrottstimmarna var speciella. Där visade det sig hur mycket bra kolhydratladdning betyder! Effekten sitter i hela dagen. Det gäller att komma ihåg det både till frukost och lunch och inte kompensera kolhydratintaget med för mycket insulin.
Jag hade också en uppgift som utbildare. All personal på skolan fick en liten, liten inblick i att ha diabetes typ 1 och vad som var viktigt att tänka på. Barnen i klassen fick också en liten lektion i näringslära och biokemi! Det var väldigt givande, både för mig, klassläraren, barnen och S. Barn accepterar saker på ett annat sätt än vuxna. De som sportat mycket och ätit druvsocker, förstod precis vad lågt blodsocker och "känning" handlade om. Med så pass små barn, gäller det att göra sjukdomen gripbar. S visade upp sin blodsockermätare och insulinpenna.
För S var det härligt att träffa kompisarna igen. Samtidigt var S rätt nervös, eftersom kompisarna såklart undrade vad som hänt, vad diabetes är och varför S gick undan ibland. Alla frågor och all uppmärksamhet var lite jobbig i början. Men barns nyfikenhet kan stillas ganska lätt. Det är bara att visa, berätta och svara så gott det går.
Efter vad som kändes som en evighet, men förmodligen bara var ett par-tre veckor, kunde jag gå tillbaka till jobbet. Jag minns inte hur länge det var. Det kändes faktiskt inte särskilt viktigt.
(skrevs 13 augusti 2006)
Pirrigt som bara den!
Så kom den dagen till sist. S gick till skolan igen. För mig var det precis som en dagisinskolning. Jag satt med i klassrummet och fanns tillgänglig på rasterna de första dagarna. Så småningom kunde jag gå ifrån, sitta utanför klassrummet och i lärarrummet på rasten. Tack vare att jag har det jobb jag har, kunde jag jobba hemifrån lite och även sitta i skolan med en del jobb. (Papper som papper, läsning som läsning, liksom.) Idrottstimmarna var speciella. Där visade det sig hur mycket bra kolhydratladdning betyder! Effekten sitter i hela dagen. Det gäller att komma ihåg det både till frukost och lunch och inte kompensera kolhydratintaget med för mycket insulin.
Jag hade också en uppgift som utbildare. All personal på skolan fick en liten, liten inblick i att ha diabetes typ 1 och vad som var viktigt att tänka på. Barnen i klassen fick också en liten lektion i näringslära och biokemi! Det var väldigt givande, både för mig, klassläraren, barnen och S. Barn accepterar saker på ett annat sätt än vuxna. De som sportat mycket och ätit druvsocker, förstod precis vad lågt blodsocker och "känning" handlade om. Med så pass små barn, gäller det att göra sjukdomen gripbar. S visade upp sin blodsockermätare och insulinpenna.
För S var det härligt att träffa kompisarna igen. Samtidigt var S rätt nervös, eftersom kompisarna såklart undrade vad som hänt, vad diabetes är och varför S gick undan ibland. Alla frågor och all uppmärksamhet var lite jobbig i början. Men barns nyfikenhet kan stillas ganska lätt. Det är bara att visa, berätta och svara så gott det går.
Efter vad som kändes som en evighet, men förmodligen bara var ett par-tre veckor, kunde jag gå tillbaka till jobbet. Jag minns inte hur länge det var. Det kändes faktiskt inte särskilt viktigt.
(skrevs 13 augusti 2006)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
