Nytt om diabetes på webb och i TV

I kväll hade Lilla Aktuellt på Barnkanalen ett inslag om Elma, 9 år, som själv ställde sin diagnos - diabetes typ 1. Jag hoppas inslaget i den här länken ligger kvar ett tag till.

Elma bloggar också om diabetes. Här finns bloggen!

Och här är en riktigt, riktigt bra webbplats med massor av information om diabetes. Diabit. Den åker direkt till min länklista! En sån här sida hade jag behövt när S debuterade för tre år sedan.

Glöm inte världsdiabetesdagen i år!

Världsdiabetesdagen - World Diabetes Day - har även i år temat Barn. Jag har hämtat bannern från den sidan.

I Sverige får i genomsnitt två barn diagnosen diabetes mellitus typ 1 - dagligen. Hur många vuxna som får typ 2 dagligen vet jag inte, men det jag vet är att det är skillnad på typ 1 och typ2 och att typ 2 är mycket vanligare. Typ 2 kan hos många behandlas genom kost och motion. Typ 1 måste behandlas med insulin - livet ut.

Diabetes typ 1 innebär att den egna insulinproduktionen har lagt av. För typ 2 handlar det mer om att insulinproduktionen inte är tillräcklig eller att cellernas insulinkänslighet har minskat. Tidningarna är inte så duktiga på det här, så när det kommer en "mirakelmedicin" som kan "bota diabetes" handlar det i 99 fall av 100 om typ 2 (som för en del kan botas genom att äta bättre och motionera). I det hundrade fallet handlar det om stamceller och transplantation - vilket fortfarande är på forskningsstadiet.

Jag drömmer om den dagen då stamceller och transplantation finns som klinisk behandling för diabetes typ 1. För att komma dit behövs mer forskning. Men det kostar pengar. Här, hos Svenska Diabetesförbundet, finns information om aktuell forskning som finansieras av deras Diabetesfonden. Rolf Lufts stiftelse för diabetesforskning är en annan viktig donator till forskning omkring diabetes. Rolf Luft har varit banbrytande inom diabetsforskningen. Han avled förra året - ännu aktiv inom forskningen trots sina 93 år.

Jag tänker ägna årets diabetsdag till att informera minst fem människor om diabetes typ 1.

Den förrädiska fullkornspastan

Fullkornspasta, italieninspirerat "småplock" och grönsaker gör susen lite väl mycket för blodsockret. Eller rättare sagt - det ger inte tillräckligt med snabba kolhydrater för S om vi äter det till kvällen. Däremot är lite chips + dip framför TV:n en fredag kväll alldeles utmärkt eftersom S har gympa på fredagar. Blodsockret stabiliseras - sjunker inte under natten.

Blodsockermönstret har förändrats rejält. S behöver väldigt mycket mer insulin på morgonen nu än tidigare. Förmodligen är det en kombination av hormoner, dygnsvariation och vad som finns på bordet. Det har nämligen börjat bli rätt mycket mackor plus O'boy (den sockerfria). Nog märks det att S kommit in i puberteten alltid!

Till kvällsmaten däremot, behövs mycket, mycket mindre insulin. Särskilt om vi äter fullkornspasta.

Egentligen är det logiskt. Pasta är i sig långsamma kolhydrater. Idrottare i uthållighetssporter som längdskidåkare, brukar ju ladda upp sig med enorma lass spaghetti. Fullkorn gör kohydratutsläppen till blodet ännu långsammare. Om S då väljer att inte dricka mjölk till maten, finns i princip inga snabba kolhydrater de närmsta två timmarna. Så det blir ofta lite frukt eller glass eller en extra smörgås till kvällsmat eller efter ett tag.

Så - fullkornspastan åker ut. I fortsättningen kör vi på vanlig, hederlig durumvetespaghetti!

Vaknätterna

I natt blir den en sån där natt, en vaknatt. Jag har varit hemma med S i dag också. Vi har mätt blodsocker och ketoner och S har kämpat med extra insulindoser och med att äta ordentligt, hela dagen.

Jag ska strax gå och mäta blodsockret igen. Det hade sjunkit från HI till 25 för en timme sen. Ketonerna hade också sjunkit så dem bryr jag mig inte om att mäta den här gången. Däremot vill jag veta vad sockret ligger på.

I natt måste jag mäta ofta. Hur ska det gå, jag som redan är trött? A kanske kan ta en mätning, men eftersom det är jag som vabbar, så är det jag som kan sova ut när det hela lugnat ner sig.

Det jobbigaste med högt socker och ketoner, är att S mår som vid insjuknandet. Fast för varje gång blir vi säkrare på hur vi ska göra - i med massor av insulin, höj långtidsdosen, ät så normalt det bara går och drick mycket. Jag känner mig också mycket tryggare i och med att jag vet vad det värsta som kan hända är - att ketonerna blir så höga att vi inte får ner dem själva och måste in till sjukhuset. Väl på akuten, brukar vi få komma in direkt. Vi berättar helt enkelt att det är diabetes typ 1 och om sockret ligger högt eller lågt och om det är ketoner. Alla vet för det mesta vad som ska göras; ta blodsocker, ketoner, lite andra prover, sätt infarter. I bästa fall hinner de emla först, i värsta fall är sockret så lågt eller ketonerna så höga att de inte vågar vänta.

Nu är jag mest orolig för att det här inte är en vanlig förkylning, att det i stället är bihålorna eller halsfluss eller nåt. En penicillinkur är inte riktigt vad S är inställd på.

Förutsägbara snuvor

Jodå, det stämde den här gången också. S är hemma från skolan med feber och snuva. Den första för terminen.

Trots febern sjönk blodsockret i natt från 19 till 12 utan att vi behövde ge extra insulin. Däremot höjde vi långtidsverkande i går kväll - vi har väl äntligen lärt oss hur det fungerar.

Såna här situationer med ett blodsocker som parkerat på 19-20 trots extra insulin varannan timme, gör att i alla fall jag börjar tro att pump är ett realistiskt alternativ. Tidigare har jag tyckt att det inte spelar så stor roll nu när S fått ordning på sitt blodsocker och vi vet hur olika slags mat ändrar blodsockret. Men nu när S är sjuk och blodsockret löper amok, önskar jag att det fanns ett lättare sätt att kompensera för det ökade insulinbehovet.

S har i alla fall visat intresse för pump, framförallt för att slippa alla stick i magen. Det börjar bli jobbigt. Vi får se hur det verkar i höst, har anmält intresse för en informationsträff om pump som sjukhuset anordnar.