Diabetesdockan

För att S skulle få öva på att sticka, tog sköterskan fram en tygdocka utan ansikte, hår och kläder. Dockan användes för att visa hur S skulle göra med insulinpennorna, både Lantus-pennan och måltidspennan. S övade mycket duktigt på att sticka på dockan och kunde snart sticka på sig själv, utan problem.

Dockan skulle visa sig vara ett mycket stort stöd för både S och F. Den fick ögon, näsa och mun samt navel av S. F sydde fast garn i olika färger som hår.

Diabetesdockan fick många stick både av S, F, A och till och med Y som vågade prova. När vi fick åka hem, slapp äntligen S infarterna (de där kanylerna som droppet kopplas till). Men inte diabetesdockan. Infarten satt på armen och fick läggas om då och då när den åkt av. Dockan hade infarten länge, säkert ett och ett halvt år.

Det första året fanns alltid diabetesdockan med i skolväskan. Den blev en kompis, som också har diabetes. Någon att krama om livet kändes lite jobbigt, trygghet. Dockan fanns också med i sängen och hade rätt ofta känning - det märkte vi på att kläderna inte alltid satt på plats.

Nya kläder tillverkades under "inskolningen", när F fanns i närheten av klassrummet. Det blev en terapi det med, att fixa med diabetesdockan, både under sjukhustiden och inskolningen. Jag undrar om det finns någon tanke med dockan? För oss har den i alla fall betytt jättemycket. S har kunnat projicera en del svåra saker på dockan och även fått tröst av den.

Jag måste än en gång påpeka vilken fantastisk vård som vi fick, då, när S insjuknade.