Den förrädiska fullkornspastan

Fullkornspasta, italieninspirerat "småplock" och grönsaker gör susen lite väl mycket för blodsockret. Eller rättare sagt - det ger inte tillräckligt med snabba kolhydrater för S om vi äter det till kvällen. Däremot är lite chips + dip framför TV:n en fredag kväll alldeles utmärkt eftersom S har gympa på fredagar. Blodsockret stabiliseras - sjunker inte under natten.

Blodsockermönstret har förändrats rejält. S behöver väldigt mycket mer insulin på morgonen nu än tidigare. Förmodligen är det en kombination av hormoner, dygnsvariation och vad som finns på bordet. Det har nämligen börjat bli rätt mycket mackor plus O'boy (den sockerfria). Nog märks det att S kommit in i puberteten alltid!

Till kvällsmaten däremot, behövs mycket, mycket mindre insulin. Särskilt om vi äter fullkornspasta.

Egentligen är det logiskt. Pasta är i sig långsamma kolhydrater. Idrottare i uthållighetssporter som längdskidåkare, brukar ju ladda upp sig med enorma lass spaghetti. Fullkorn gör kohydratutsläppen till blodet ännu långsammare. Om S då väljer att inte dricka mjölk till maten, finns i princip inga snabba kolhydrater de närmsta två timmarna. Så det blir ofta lite frukt eller glass eller en extra smörgås till kvällsmat eller efter ett tag.

Så - fullkornspastan åker ut. I fortsättningen kör vi på vanlig, hederlig durumvetespaghetti!

Vaknätterna

I natt blir den en sån där natt, en vaknatt. Jag har varit hemma med S i dag också. Vi har mätt blodsocker och ketoner och S har kämpat med extra insulindoser och med att äta ordentligt, hela dagen.

Jag ska strax gå och mäta blodsockret igen. Det hade sjunkit från HI till 25 för en timme sen. Ketonerna hade också sjunkit så dem bryr jag mig inte om att mäta den här gången. Däremot vill jag veta vad sockret ligger på.

I natt måste jag mäta ofta. Hur ska det gå, jag som redan är trött? A kanske kan ta en mätning, men eftersom det är jag som vabbar, så är det jag som kan sova ut när det hela lugnat ner sig.

Det jobbigaste med högt socker och ketoner, är att S mår som vid insjuknandet. Fast för varje gång blir vi säkrare på hur vi ska göra - i med massor av insulin, höj långtidsdosen, ät så normalt det bara går och drick mycket. Jag känner mig också mycket tryggare i och med att jag vet vad det värsta som kan hända är - att ketonerna blir så höga att vi inte får ner dem själva och måste in till sjukhuset. Väl på akuten, brukar vi få komma in direkt. Vi berättar helt enkelt att det är diabetes typ 1 och om sockret ligger högt eller lågt och om det är ketoner. Alla vet för det mesta vad som ska göras; ta blodsocker, ketoner, lite andra prover, sätt infarter. I bästa fall hinner de emla först, i värsta fall är sockret så lågt eller ketonerna så höga att de inte vågar vänta.

Nu är jag mest orolig för att det här inte är en vanlig förkylning, att det i stället är bihålorna eller halsfluss eller nåt. En penicillinkur är inte riktigt vad S är inställd på.

Förutsägbara snuvor

Jodå, det stämde den här gången också. S är hemma från skolan med feber och snuva. Den första för terminen.

Trots febern sjönk blodsockret i natt från 19 till 12 utan att vi behövde ge extra insulin. Däremot höjde vi långtidsverkande i går kväll - vi har väl äntligen lärt oss hur det fungerar.

Såna här situationer med ett blodsocker som parkerat på 19-20 trots extra insulin varannan timme, gör att i alla fall jag börjar tro att pump är ett realistiskt alternativ. Tidigare har jag tyckt att det inte spelar så stor roll nu när S fått ordning på sitt blodsocker och vi vet hur olika slags mat ändrar blodsockret. Men nu när S är sjuk och blodsockret löper amok, önskar jag att det fanns ett lättare sätt att kompensera för det ökade insulinbehovet.

S har i alla fall visat intresse för pump, framförallt för att slippa alla stick i magen. Det börjar bli jobbigt. Vi får se hur det verkar i höst, har anmält intresse för en informationsträff om pump som sjukhuset anordnar.