Alltid en orsak

Höga blodsocker har alltid en förklaring. De här förklaringarna har stämt på S:

• För lite insulin kvar i Lantus-ampullen (långtidsverkande) och glömt att titta efter före injektion.
• Insulin har förvarats för nära kylskåpsväggen så det har frusit sönder.
• Ätit saker som innehåller mer socker än beräknat.
• Rört på sig mycket mindre än beräknat.
• Stress.
  
• Feber. (Absolut vanligast!)
  

Den här gången är det feber som gör att sockret höjs så mycket hela tiden.

Och jag som var så glad över de låga värdena häromnatten; trodde verkligen att nu, nu har vi fått till rätt insulindos äntligen.

Vad vi gör åt det? Mäter ofta och ger mer insulin. Och är tacksamma för att det finns Fun light-saft helt utan socker.

(grrr, varför publiceras inte sista tomma raden för???)

Börda

I natt ägnade vi mer än en timme åt att prata och gråta, S och jag. S är arg och ligger högt. Trots extra insulin går inte blodsockret ner; ilskan och irritationen finns där blandat med en stor förtvivlan. Till slut kommer det fram att S har insett vidden av diabetes. Att det inte kommer gå över, nånsin. Och att det är jobbigt. S är förtvivlad.

Jag kan inte göra annat än att hålla med. Diabetes är förfärligt jobbigt, på många sätt. Det är jobbigt att ligga högt, det är jobbigt att ligga lågt, det är jobbigt att ta med sig insulin och mätare och socker överallt, det är jobbigt att behöva komma ihåg allt hela tiden. S känner sig ensam, frustrerad, arg, irriterad, ledsen. Jag försäkrar S om att vi hjälps åt, allihop, att S inte är ensam i det här, men att S också måste hjälpa till lite. Ingen utom S känner när blodsockret stiger.

Högt blodsocker är jobbigt på fler sätt än kanske S inser än. Rent akut är det jobbigt eftersom S blir så lättirriterad och arg, vilket påverkar stresshormonerna så att blodsockret i värsta fall stiger ännu mer. Men på lång sikt är högt blodsocker absolut inte bra, med tanke på de följdverkningar som kan komma längre fram i livet. Vi har inte pratat om dem med S. Det är inte läge. Inte nu. Inte än.

Nattvak(en) - att sova eller inte sova det är frågan

S var ute och lekte i går efter kvällsmaten. Det gick tydligen vilt till, för blodsockret hade sjunkit till under 5 mmol/l innan det var dags att sova. Erfarenheten visar att det är alldeles för lågt för att hålla i sig hela natten, så S pressade i sig en smörgås innan tandborstningen.

För säkerhets skull mätte jag blodsockret innan jag tänkte gå och lägga mig vid halv ett. Det låg på 5,4. Eftersom blodsockret kan stiga eller sjunka senare på natten, var jag osäker och tänkte ta ett nytt prov en timme senare. Så jag satte väckarklockan men måste ha stängt av den i sömnen. I stället vaknade jag vid femtiden, lätt panikslagen eftersom jag var rädd att hitta ett medvetslöst barn i sängen. Men det gick bra, sockret låg på 4,8 och jag gick för att sova en timme till. För att säkert vakna av väckarklockan den här gången, höll jag mig vaken så länge jag orkade, dvs. 40-45 minuter, tittade på klockan en gång i kvarten ungefär.

Så vid halv sjutiden låg sockret på 3,5 mmol/l och S började få känning. Det var bara att hämta en banan och låta S somna om. Ett par timmar senare hade sockret klättrat upp till hela 7,7. En banan höjer alltså rejält.

Varför blev det så lågt då? S åt ju massor av kolhydrater till kvällsmat. Jag tror det är olika faktorer som hänger ihop:
- aktiv lek efter maten
- maten var mer välbalanserad än jag trodde
- S tog en extra enhet pga. extra frukt efter maten

Blodsocker kan verkligen spela en ett spratt ibland. I dag är jag tacksam för att jag har semester och inte behöver vara klar och pigg på jobbet och för att blodsockret höll i sig under natten.

Grahamsmozzarellapizza med matberedare

Kvällens måltid var ovanligt lyckad smakmässigt. Det återstår att se hur den påverkade blodsockret. Receptet är baserat på vanlig scones-deg och är precis lagom anpassat till en standardstor långpanna. Jag använder matberedare för att det går fort och blir mindre kladd och är nästan nödvändigt för att mozzarellan inte ska bli kladdiga klumpar. Det går att använda rivjärn också, men risken är att barnen lär sig nya svordomar på kuppen. ;-)

Grahamspizza
(hel långpanna = minst 4 portioner)

Tomatsås:
1 burk (400 g) krossade tomater
c:a 2-3 msk tomatpuré (ev. mer)
1 skalad vitlöksklyfta
salt
svartpeppar
torkad oregano eller basilika

Deg:
2 dl grahamsmjöl
4 dl fullkornsvetemjöl
3 tsk bakpulver
75 g margarin
2 dl vatten

Fyllning:
400 g mozzarellaost OBS! den fastare sorten, inte den som ligger i vatten
tomatsås (se ovan)
t.ex. skinka, färsk tomat, (färsk) champinjon, paprika, bacon, lök, salami, tonfisk, kyckling, banan - det går att variera helt efter tycke och smak. (Ta inte alla ingredienserna på en gång bara...)

Tips 1: baka pizzan tillsammans och välj ut själv vad som ska vara på just "din" bit om ni inte kan komma överens om fyllningen
Tips 2: matberedare är näst intill nödvändigt för mozzarellan
Tips 3: skivad champinjon, lök och bacon bör stekas lite innan de läggs på pizzan
Tips 4: tunna skivor av parmaskinka eller färska basilikablad läggs på efter att pizzan är gräddad, för att inte torka ihop

Gör så här:

• Sätt ugnen på 225°C eller 205-210°C för varmluft.
• Lägg i alla ingredienserna till tomatsåsen i matberedaren, med den vassa kniven monterad. Kör ihop såsen till önskad konsistens och för över till en skål. För fastare sås, ta mer tomatpuré eller sila av vätskan från de krossade tomaterna.
• Skölj av och torka av delarna till matberedaren. Dela mozzarellan i så stora bitar att de går ner i blandarröret. Riv mozzarellan med rivjärnet till matberedaren (stora hål om det går att välja). Det brukar bli en klump kvar, men smula ner den i den rivna mozzarellan (som inte ser riven ut, utan pulvriserad). För över till en egen skål. (Smaka gärna, men ät inte upp för mycket för 400 g är precis lagom för att täcka pizzan.)
• Skölj av matberedarens skål och lock igen. Förbered fyllningen genom att skiva grönsaker och steka det som behöver stekas. Ha ev. i lite matolja i långpannan för att pizzan ska gå lättare att ta loss.
• Lägg i mjölet, saltet, bakpulvret och margarinet delat i 6-8 bitar i matberedaren med vassa kniven monterad. Kör matberedaren tills blandningen är mer grynig och liksom fastnar på kanterna. Tillsätt vattnet och kör ihop degen tills den åker runt i en korvliknande klump. Då är den färdig.
• Knåda ut degen i långpannan, börja i mitten. Lägg sen på tomatsås (ett tunt lager, det blir för blött annars), valda ingredienser samt riven mozzarella.
• Grädda i mitten av ugnen c:a en kvart. Det gör inget om pizzan står framme en stund innan den äts.
  

Tips 5: Spara tomatsåsen som blir över och servera kall till pizzan för den som vill ha mer smak.
Tips 6: Det som eventuellt blir över, sparas i kylen och äts kall nästa dag. Passar även som utflyktsmat!

Mera mat på våra fat!

Jag är ytterst tacksam för att vi har varit intresserade av matlagning redan innan barnen kom. Det blir så mycket enklare att tänka ut bra måltider, eftersom vi både känner till och kan styra innehållet i måltiderna. Som nyblivna diabetesföräldrar kämpade vi på som små illrar för att laga nyttig mat och tog bort i princip allt med socker och vetemjöl i dieten.

Vid första kontrollen efter utskrivningen hade S ett mycket fint och lågt HbA1c. Så fint och lågt att läkaren tyckte att vi väl inte behövde vara så förfärligt stränga med maten och insulinet. Då vågade även jag (som varit mest diktatorisk i sockerutrensningen) släppa lite på dietreglerna. Vi sökte kunskap överallt och så småningom vågade vi pröva lite andra saker; vågade experimentera lite för att se vad som hände om vi till exempel bytte ut vetemjölet mot fullkornsvetemjöl i sockerkaka eller kompenserade med mer insulin till födelsedagskalas.

Det här fungerar bra fortfarande:
- havregryn och vatten i stället för ströbröd och mjölk till köttfärsbiffar/köttbullar/köttfärslimpa
- kanelbullar med grahamsmjöl + fullkornsvetemjöl och inget socker uppepå men med lite mindre socker i degen och inuti (grundreceptet är från foldern "Mat vid diabetes. Bra mat för barn" som vi fick på sjukhuset och som ges ut av Svenska diabetesförbundet)
- eget matbröd med olika sorters mjöl, havregryn, solrosfrön mm
- fullkornsmjöl i såsredningar och stuvningar
- grönsaker till varje måltid (även pannkakor som jag skrev om tidigare)
- glass på badstranden när sockret sjunker (utan enhet för det mesta, men det varierar med värme och aktivitet under dagen)
- naturell yoghurt smaksatt med outspädd Fun light-saft
- light-läsk
- vatten till maten (S dricker sällan mjölk till maten pga. magknip)
- Valios filbunke
- laktosfri mjölk som innehåller mindre socker (pga. lätt laktosintolerans)
- ganska fasta tider även nu på sommarlovet (måltiderna serveras ganska regelbundet med någon timmes förskjutning beroende på hur dagen började och vad vi gjort)

...ja, listan blir lång och längre blir den allteftersom!

Bra och dålig mat

Jag skrev tidigare om "diabetesmat" och "sockerfritt" och tyckte att det var lite fånigt att ta bort sockret men inte vetemjölet. Tack vare GI-trenden finns i dag ett stort utbud av mer eller mindre GI-smart mat. GI är som ni väl vet Glykemiskt Index, ett mått på hur snabbt livsmedlets kolhydrater tas upp som socker i blodet. GI kan användas som stöd till diabetiker för att välja livsmedel och komponera måltider. För den som är intresserad finns mer om GI hos Livsmedelsverket. Nu har ju GI och Atkins och Stenålderskost och annat "mumbo jumbo" blivit hälsokosttrendigt, men inget ont som inte har något gott med sig, som det heter - det kryllar av GI-bröd, GI-energi-blandningar, fullkornspasta, fullkornsflingor (varning för sockerinnehållet i dem förresten), fullkornsvetemjöl och fiberfilmjölk. Tyvärr lurar en hel massa socker och vetemjöl i de här produkterna också. Det gäller att läsa ingredienserna väldigt noga.

När vi väl hittat mat som S kan äta utan att behöva kompensera med mer insulin, gäller det att den är tillräckligt aptitlig. Hur gott är det egentligen med fullkornsspaghetti som är alldeles bruna och klibbiga? Nä, inte särskilt. Men det finns några knep... ska radda upp dem här nedanför.

Jag tänkte göra en lista på mat och måltider som fungerar för oss - det är inte säkert att samma sak fungerar likadant på någon annan men det är värt att prova.

Pannkakor på fullkornsvetemjöl.
- förbered genom att ställa fram gurk- och morotsstavar i en skål på bordet
- stek två-tre pannkakor, sen får barnen sätta sig och gör resten av pannkakorna medans barnet/barnen sitter vid bordet
- servera lågkalorisylt eller Canderel strö till
Knepet är att få barnen att äta grönsaker till pannkakor. S vägrar äta ärtsoppa, annars är det ett mycket bra alternativ för sockerkurvan.

Fullkornspasta.
- salta mer än till vetepasta (använd gärna "hälsosalt" för att minska natriumintaget)
- eller lägg i en buljongtärning i kokvattnet
- snabbmakaroner finns i fullkornsvarianten och smakar tillräckligt bra utan buljong
- fullkornspasta med dinkel låter verkligen som GI-säljargument, men tilltalar S som äter den med god aptit

Bröd.
- läs noga på förpackningen, det är inte bara socker som är socker utan också sirap, glukos, vetemjöl med mera
- det finns bröd som går att rosta, t.ex. med havre eller grahamsmjöl och som inte höjer så mycket
- variera

Godis.
- Dietorelle fungerar bra, enda nackdelen är den laxerande effekten godiset har om S äter för mycket. Men just det här märket fungerar, för att S inte behöver vänta tills efter maten och inte behöver kompensera med insulin. (Tyvärr har de bytt leverantör, så varken Coop eller ICA i närheten har det. Jag ska fortsätta undersöka saken.)
- Chips, popcorn m.m. fungerar om S tar ett par enheter innan godisfrossan och en eller två enheter efteråt. Det höjer, massor, men långsamt pga. allt fett. Fast nån gång måste också S få äta sånt. Nu finns en sort "fullkorns"-chips. De fungerar hyfsat, men höjer också en hel del. Grejen med dem är att det är mer fibrer, så S ligger högt längre.
- Chokladbollar, men med kokos i stället för pärlsocker, fungerar om S tar en extra enhet.
- Rostade kikärter. Gott, men finns inte överallt. Mycket fibrer, lite socker. Mycket salt.

(fortsättning följer, nån annan gång)

Tårar

För mig är diabetes mycket tårar. Mycket gråt av glädje, sorg och ilska.

Glädje när S för första gången på mycket länge bad om mer mat. Glädje när S fick tillbaka styrkan och kraften i kroppen. Sorg när det gått upp för mig hur nära det var att vi miste S.

Jag blir också tårögd när jag läser om andras upplevelser och kan relatera det till mina. Jag gråter av glädje, sorg och igenkänning när jag läser andras bloggar eller diabetstidningarna vi får hem i brevlådan.

Jag gråter av ilska när kvällstidningarna vill göra diabetes till en livsstilssjukdom - som om det bara var en enda sjukdom med en enda orsak. Jag blir sorgsen av all okunskap om diabetes.

Bra dagar

En del dagar är bättre än andra dagar. Just nu har S rätt bra kontroll över blodsockret och mår betydligt bättre även psykiskt. Det är självklart jobbigt att känna ilska, frustration, irritation utan synbar anledning - annat än blodsockret.

S åt glass i går och kompenserade för det med extra insulin. Blodsockret ökade lite för mycket, men inte avsevärt mycket. Glassen var god, och minen på S var obetalbar. Som en katt som just fått ett fat med räkor.

Bra dagar är också dagar när S och Y kan vara ute och leka utan att bli dyngsura och leriga. Dagar när S och Y kan leka och hålla sams. Dagar när maten är god och aptiten är bra. Bra dagar är också när det finns sockerfritt godis i affären. Tyvärr har flera av de större kedjorna tagit bort det sockerfria godiset, varför vet jag inte än men ska fråga dem. Jag misstänker att det har att göra med missriktad välvilja att ta bort det felaktigt stämplat "farliga" sötningsmedlet aspartam eller möjligen sucralose. Vansinne.

De bra dagarna har en sak gemensamt. Blodsockret håller sig i schack.

Kontroll, stress och blodsocker

Blodsockervärdena sjönk markant samma dag det var skolavslutning. Det har hållit i sig, förutom de förklarliga värdena som berodde på stillasittande + en begynnande infektion. Sommarlovet är bra för blodsockret. Jag har hittat flera skäl till det.

1. Vi har själva kontroll över exakt vad och när S äter. Det blir inga tveksamma bullar till mellanmål utan att kompensera för det med en extra enhet.

2. Vi har kontroll över hur mycket, när och på vilket sätt S rör på sig. Därför kan vi anpassa måltidsinsulinet mycket bättre.

3. S mår bra och slipper oroa sig för vad det nu är som är oroande i skolan.

Något är det, med skolan, som gör att S blodsockervärden skjuter i höjden. Det har förstås med mellanmålet att göra, men också med själva skolsituationen. Jag tror nog att S trivs i klassen och med sina lärare, men själva skolan är inte så rolig. S har vissa prestationskrav på sig själv. De har funnits där sen S började gå och prata. Vi har försökt jobba bort dem, men de sitter liksom där.

S är avvaktande mot nya saker och tycker inte om att repetera och öva för att lära sig. S vill kunna det på en gång. Som att lära sig cykla. Motivationen fanns där, men S ville kunna på en gång och var väldigt arg på den där dumma cykeln som inte gjorde som den skulle. Till slut gjorde S i alla fall framsteg, med hjälp av mycket peppning och beröm, och märkte själv att det gick bättre och bättre. Nu cyklar S omkring som om det vore den naturligaste saken i världen, såklart. Men vägen dit var besvärlig.

Jag tror det är något liknande med skolan. S har legat efter en del, på grund av sjukhusbesök och annat. Blodsockernivåerna under dagen påverkar koncentrationen. Det märktes till exempel på ett matteprov vi fick hem för att skriva på. S hade gjort många slarvfel och uppenbarligen inte brytt sig. Blodsockret hade legat högt, skulle jag tro. Jag har inte hunnit prata med S mattelärare ännu, men måste påminna henne om att det faktiskt är beroende av dagsformen om S kan prestera på ett prov eller inte. Kommentarerna på det provet gjorde att S motivation för matte sjönk ännu mer, liksom självförtroendet. Det skapar en stress helt i onödan. En stress som inte bara är onödig utan kan vara direkt skadlig för ett barn med diabetes. Stresshormonerna höjer blodsockret (det har på något vis att göra med cellernas receptorer - insulin använder samma receptor som en del andra hormoner) och högt blodsocker gör S irriterad och frustrerad. Självklart blir skolarbetet lidande.

Nu har S sommarlov och kan koncentrera sig på att vara ledig och att vara barn. Det är en gladare och mer avslappnad S, en som mår bra och kan hantera diabetesen på ett bättre sätt än under terminerna.

För oss icke-diabetiker är det ofta väldigt svårt att sätta oss in i hur mycket en diabetiker faktiskt kämpar och vad de har att stå ut med. Jag brukar läsa några bloggar om diabetes, av diabetiker, ibland. Den här postningen av Scott på Scott's Diabetes Journal och kommentarerna till den, tycker jag ger en liten inblick i vad S kämpar med och hur påfrestande det faktiskt kan vara att få "dåliga" resultat oavsett det är högt blodsocker eller ett misslyckat matteprov, trots att S gjort sitt allra bästa. Även en icke-diabetiker blir oftast nedslagen av ett dåligt resultat - tänk då att behöva kämpa hela tiden, göra allting rätt men ändå inte få ett bra resultat. Det är stressande. Och stress höjer blodsockret.

Alltså kan vi föräldrar göra vad vi kan för att stötta våra barn och hjälpa dem att inte bli stressade. Eller känna sån stor press på sig. Ja, jag vet, det är lättare sagt än gjort. Men halva jobbet är gjort i och med att stressfaktorerna är identifierade. Nu gäller det att hitta sätt som fungerar för oss och S, att motverka dem.