Börda

I natt ägnade vi mer än en timme åt att prata och gråta, S och jag. S är arg och ligger högt. Trots extra insulin går inte blodsockret ner; ilskan och irritationen finns där blandat med en stor förtvivlan. Till slut kommer det fram att S har insett vidden av diabetes. Att det inte kommer gå över, nånsin. Och att det är jobbigt. S är förtvivlad.

Jag kan inte göra annat än att hålla med. Diabetes är förfärligt jobbigt, på många sätt. Det är jobbigt att ligga högt, det är jobbigt att ligga lågt, det är jobbigt att ta med sig insulin och mätare och socker överallt, det är jobbigt att behöva komma ihåg allt hela tiden. S känner sig ensam, frustrerad, arg, irriterad, ledsen. Jag försäkrar S om att vi hjälps åt, allihop, att S inte är ensam i det här, men att S också måste hjälpa till lite. Ingen utom S känner när blodsockret stiger.

Högt blodsocker är jobbigt på fler sätt än kanske S inser än. Rent akut är det jobbigt eftersom S blir så lättirriterad och arg, vilket påverkar stresshormonerna så att blodsockret i värsta fall stiger ännu mer. Men på lång sikt är högt blodsocker absolut inte bra, med tanke på de följdverkningar som kan komma längre fram i livet. Vi har inte pratat om dem med S. Det är inte läge. Inte nu. Inte än.