Vaknätterna

I natt blir den en sån där natt, en vaknatt. Jag har varit hemma med S i dag också. Vi har mätt blodsocker och ketoner och S har kämpat med extra insulindoser och med att äta ordentligt, hela dagen.

Jag ska strax gå och mäta blodsockret igen. Det hade sjunkit från HI till 25 för en timme sen. Ketonerna hade också sjunkit så dem bryr jag mig inte om att mäta den här gången. Däremot vill jag veta vad sockret ligger på.

I natt måste jag mäta ofta. Hur ska det gå, jag som redan är trött? A kanske kan ta en mätning, men eftersom det är jag som vabbar, så är det jag som kan sova ut när det hela lugnat ner sig.

Det jobbigaste med högt socker och ketoner, är att S mår som vid insjuknandet. Fast för varje gång blir vi säkrare på hur vi ska göra - i med massor av insulin, höj långtidsdosen, ät så normalt det bara går och drick mycket. Jag känner mig också mycket tryggare i och med att jag vet vad det värsta som kan hända är - att ketonerna blir så höga att vi inte får ner dem själva och måste in till sjukhuset. Väl på akuten, brukar vi få komma in direkt. Vi berättar helt enkelt att det är diabetes typ 1 och om sockret ligger högt eller lågt och om det är ketoner. Alla vet för det mesta vad som ska göras; ta blodsocker, ketoner, lite andra prover, sätt infarter. I bästa fall hinner de emla först, i värsta fall är sockret så lågt eller ketonerna så höga att de inte vågar vänta.

Nu är jag mest orolig för att det här inte är en vanlig förkylning, att det i stället är bihålorna eller halsfluss eller nåt. En penicillinkur är inte riktigt vad S är inställd på.