När väggen närmar sig

Den här hösten har varit väldigt lång och jobbig för hela familjen. Särskilt för S, kanske. Och för mig, F. En elvaåring växer på längden och blir samtidigt tyngre. Tyvärr har vi inte riktigt hunnit med att höja det långtidsverkande insulinet i samma takt.

Blodsockret letade sig plötsligt upp en bra bit över 15 och la sig tillrätta runt 20 under några dagar, när S hade lite feber och lite hosta men ingen snuva. Vi pytsade i mer insulin, både till måltiderna och mellan, men sockret sjönk inte som det brukar, när S är sjuk och vi ger mer insulin. Efter fyra-fem dagar började S klaga att "det känns som när jag fick diabetesen". Vi mätte ketoner, kontaktade diabetesteamet och så till slut åkte vi in till sjukhuset. Kodorden "diabetes" och "ketoacidos" blir raka spåret in på ett rum. Så det blev ännu en sjukhusvistelse i år. Tredje eller fjärde gången.

Det hela slutade bra, S fick insulindropp ett dygn, ketonerna försvann och sockret sjönk. Vi gick hem med ny dosering och nytt hopp om bra blodsockerhantering i fortsättningen. Med ett litet aber. Nattmätningar av blodsockret tills infektionen gick över och tills den nya doseringen "satt sig" och en eventuell sänkning och därmed ytterligare nattmätningar och tillhörande nattätande. Störd sömn, med andra ord.

För mig har senhösten varit förfärlig av skäl som har att göra med mitt jobb. Kombinationen av dålig sömn, jobbigt på jobbet och oron för ett sjukt barn kan bara sluta på ett sätt. Förr eller senare blir det närkontakt med "väggen" - utbrändhet, utmattningsdepression eller vad läkarna nu vill kalla det.

Jag har försökt undvika det in i det längsta. Jag har sett väggen närma sig, jag har slagit i backen, trampat ner bromsen, gjort vad jag kunnat. Men det räckte inte. Nu är jag sjukskriven, försöker hitta det som är jag mitt i allt kaos. Jag har hopp om att det kommer lösa sig ganska snart. Min arbetsgivare är bra, det är omständigheterna som inte är bra varken för arbetsgivaren eller mig. Som grädde på moset har mitt barn diabetes. Det är ingen dans på rosor, men det är inte heller bara dystert. Fast pusslet är svårt att få ihop. Därför krävs att situationen på jobbet är bra. Så nej, jag är inte förvånad. Bara förundrad över att jag inte gått in i väggen tidigare.