Schnitzel - en favorit

S tycker om schnitzel. För att anpassa schnitzlarna till diabetes, gör jag inte riktigt så som farmor gjorde, men nästan.

Recept:
skinkschnitzel
ost med lite smak (t.ex. Edamer, Herrgård, Grevè)
rökt skinka i skivor
ägg, uppvispat
ströbröd blandat med lite salt och vitpeppar

Först skivar jag ost. Sen delar jag de rökta skinkskivorna på mitten, tar schnitzlarna och putsar dem lite och plattar till dem med hjälp av knivens platta sida (nä, jag har ingen köttklubba).
Jag lägger ost och skinka i ett lager på en schnitzel och viker ihop den, trycker till ordentligt så den blir platt och utan luft i själva vecket. Det gjorde inte farmor. Hon tog en till schnitzel, ovanpå, men jag tycker de blir hanterligare vikta.
Sen vänder jag schnitzlarna först i ägg, sen i ströbröd. (Farmor dubbelpanerade för övrigt, i vetemjöl. Men det blir inte godare.)
Steker i gjutgärnspanna, i margarin, på ganska låg värme. När schnitzlarna är gyllenbruna och osten rinner ut, är de klara. Stek inte för länge så de blir torra.

Jag ökar värmen och häller vatten i stekpannan och tillsätter en buljongtärning. När det kokat ihop sig ett par minuter, silar jag över skysåsen till en serveringsskål.

Farmor brukade servera schnitzlarna med en citronskiva, ansjovis och kapris. Det gör inte jag, ingen gillar ansjovis eller kapris i familjen. Ibland har vi en citronskiva ovanpå. Men det blir minst lika gott att äta med färska grönsaker, gröna ärter (inte farmors burkärter) och potatis i någon form (kokt, klyft-, pommes frites).

S har inget alls emot att äta mycket av den här rätten, till och med köttet, och blodsockret brukar inte heller protestera genom att stiga. Resten av familjen gillar det också, särskilt Y. Så det här är en favorit vi inte gör så ofta - för att ingen ska tröttna.