28 december 2007

Vad gör jag i väggen, egentligen?

Just nu har S blodsockret helt under kontroll. Tror jag. Vi har jullov, jag har tagit ut semester. Så jag passar på att slappna av, lite, lite, men inte helt. För rätt som det är kommer blodsockret sticka iväg uppåt eller neråt och vi måste pytsa i extra insulin och klia huvudet tills snuvan visar sig eller mäta mitt i nätterna och göra mackor.

Den här ständiga planeringen, att ligga steget före, sliter på kroppen, minst lika mycket som oron för barnet och vad som kan hända. Det som kan hända S nu och det som kan hända längre fram. För att inte tala om vad de få timmarnas sömn gör för kroppen - det bryter ner en, sakta men säkert.

Nu har jag varit hemma från jobbet ett bra tag och börjat vänja mig vid att inte tänka på alla uppgifter jag borde göra och som inte blir gjorda för att inte jag är där - de är inte mitt problem längre, de är min arbetsgivares problem. Alla tankar på att jag nog egentligen borde gå dit för att få det gjort, de tankarna försöker jag slå bort. Fast det Dåliga Samvetet kikar fram ibland. Jag vet ju att mina arbetskamrater är lika överbelastade som jag. Å andra sidan är de inte jag.

För mig har det alltid varit svårt att hitta en balans mellan jobb och fritid, eftersom jag är en arbetsmyra och har tyckt om mitt jobb, vilket det än har varit. Kanske är det där felet ligger? Jag har funnit mig i jobb som jag egentligen inte trivs med? Kanske jag tagit för lätt på saker och ting, tänkt "det ordnar sig", när jag egentligen borde sagt "stopp, jag kan inte göra både det här och det här och det här och det här, jag måste hem och få vila lite nu"? Kanske fokuserar jag på fel saker? Kanske har S diagnos för två år sen hunnit ikapp mig? Jag inser ju nu, vilka konsekvenser det får. Och S har ännu inte kommit in i den allra värsta puberteten. Det kommer att bli en intressant (hm) tid.

Såna här tankar far runt i mitt huvud, nu, när jag fått närkontakt med Väggen. När jag är Utbränd, Utmattad, Utarbetad. Och jag undrar om jag någonsin kommer att orka gå tillbaka till mitt jobb. Det finns ju dom där, som borde jobba mindre än jag, som borde dra ner på tempot, för sin egen skull. Så varför ska just jag ha rätt att inte göra min andel? Ja, jag vet att det här hör till själva problembilden. Men de där tankarna är svåra att vända, själv. Jag ser fram emot det bokade psykologsamtalet.

Inga kommentarer: