Den ständiga oron

Oron finns där, hela tiden. Det blir inte bättre av sjukhusvistelser. S har spenderat en hel del tid på vårdcentralen, akutmottagningar och till och med legat på sjukhus ett par gånger sen vår långa session vid insjuknandet.

Nu senast handlade det om magont, lite diffust så där. S kände att det fanns ketoner i blodet, definitivt ketoner. Och blodsockret låg såklart högt. Aptiten var dock försvunnen, liksom det goda humöret. Vi bestämde oss för att åka till akuten eftersom S hade klagat över magont så många dagar och eftersom det bara kom lös avföring. Jodå, de tog emot oss och vi fick komma in ganska snart.

Undersökningen påbörjades. Emla-salva på händer och i armveck. Kläm, kläm på magen. Temp i örat. Blodprov - CRP, blodgaser, ketoner. Kläm igen, nu av annan doktor. Resultat: inskrivning och observation över natten samt blodsockermätning och insulintillförsel samt venkateter (infart?) i handen. Inte så trevligt, men enklare för både S och sköterskorna eftersom de mätte blodsockret en gång i timmen.

Både F och A var såklart oroliga. A gick hemma med Y och F var hos S, men delade såklart oron och de där gnagande tankarna "tänk om det är blindtarmen, tänk om det är nån otäck maginfektion, tänk om vi blir kvar här i en vecka, tänk om det blir en massa komplikationer".

Nu visade det sig att det hela förmodligen berodde på kombinationen snuva = högt socker = ketoner och förstoppning = dåligt matupptag = dålig aptit = magont. Förstoppningen lyckades de häva, liksom den begynnande ketoacidosen. Allt gick bra och S behövde bara spendera en enda natt på sjukhuset - den här gången.

Oron finns ändå där, ständigt, även om det inte rör sig om sjukhusbesök. Så snart S gör sig illa, måste F och A överväga om det kan bli aktuellt med sjukhusvård. Om någon undersökning kräver att S fastar, måste blodsockret hållas i schack så att det inte sjunker för lågt. Då måste dropp sättas in - både glukosdropp och insulindropp. Det komplicerar tillvaron en hel del.

Samtidigt kan vi naturligtvis inte hålla S inlåst, S ska inte behöva hindras av diabetesen! Det ska gå att leva ett normalt liv i alla fall - genom blodsockerkontroll, vettiga måltidsvanor och insulinbehandling. Fast det är svårt. En ständig balansgång och en ständig oro. Vi kan aldrig koppla av som föräldrar, för när som helst kan S behöva åka till närmaste sjukhus.