På sjukhuset, del 2

Vi fick in en mängd broschyrer och en videofilm om barn som har diabetes typ 1 till rummet. S ville inte se diabetesfilmen, så jag och A såg den. S vägrade. Jag förstår det. S reagerade på diagnosen med en sorts chock, tror jag. Framförallt eftersom S inte hade en aning om vad diabetes är och hur vanligt det är - vi har ju ingen i närmaste släkten eller bekantskapskretsen som har diagnosen. Så småningom började S förstå vad det handlade om och gick med på att se filmen. Det var nog nyttigt att se den, att se att barnen i filmen faktiskt levde helt vanliga liv förutom att de mätte blodsocker och tog insulin ibland.

Efter ett tag skulle insulinet ställas in för S. De tog blodprov en gång i timmen från venkatetern under ett dygn, alltså även mitt i natten. En kurva gjordes upp och insulindos beräknades. Nu fick vi lära oss att hantera blodsockermätare och insulinsprutor. Eller, sprutor är väl att ta i. S använder insulinpennor, som ser ut som en slags penna och består av en ampull med insulin och en dosinställningsmekanism. Varje gång S ska ta insulin sätter S på en kanyl som inte är mer än c:a 1,5 cm. Pennan fungerar bra och ser inte ut som en spruta.

S fick besök varje dag av A och Y. Jag fick åka hem en vända och duscha och vara med bara Y ett par timmar - vilket vi uppskattade alla fyra tror jag. Under ett av de första besöken fick S en fnitterattack och skrattade högt och länge tillsammans med Y. Det var första gången på länge som de två kunde leka tillsammans så länge utan att bli osams. Vilken glädje för trötta föräldrar!

När jag och A lärt oss att sticka S i fingret för blodprov och ge insulin, fick vi åka hem över natten. Första natten ville inte S sova hemma, utan vi var tvungna att åka tillbaka till sjukhuset. Jag tror att tryggheten på sjukhuset var viktig för S i början. Men andra natten gick det bättre. Till sist blev vi utskrivna. Jag kan inte påstå att vi blivit fullärda om diabetes, blodsocker och insulin, men vi visste betydligt mer än när S lades in.

Diabetes är att lära sig tänka ett par steg framåt. Vi håller fortfarande på att lära oss.

(skrevs någon gång sommaren 2006)