14 maj 2007

Höns eller lejon?

Jag är en hönsförälder. Eftersom S är vårt första barn, har jag oroat mig för allt möjligt sedan S såg dagens ljus. Diabetesdiagnosen gjorde inte saken bättre, men aningen konkretare.

Just nu är det sommaraktiviteter och skador som är värsta orosmomentet, ja, förutom de höga blodsockervärdena på eftermiddagar och kvällar, förstås. Eller kombinationen, för all del. Aktiva barn gör av med mycket socker och behöver inte så mycket insulin. Men om det aktiva barnet får en skada och plötsligt inte kan röra på sig lika mycket, stiger blodsockervärdena. Mer insulin behövs. Men inte direkt - för det som ledde till skadan kan ge lägre blodsocker flera timmar efteråt. Fotboll, cykling eller en eftermiddag på stranden till exempel. Det låter ju bra i teorin, men att omsätta det i praktiken är inte särskilt enkelt.

Oavsett vad som hänt och hur vi lyckas parera blodsockernivåerna, brukar resultatet ändå bli dåligt samvete och oro över bieffekter av insulindos/blodsocker. Jag vågar inte rekommendera S att ta mer insulin för att undvika känning och riktigt lågt blodsocker. Det går så snabbt ibland. S mår verkligen dåligt då och det sitter i någon timme efteråt. Fast, det här händer inte alltid. Ofta åker i stället blodsockret upp till 14-15 mmol/l (ibland över till och med), och så får jag dåligt samvete för det. Det är svårt att förutse de långsiktiga effekterna av högt blodsocker och hur högt "högt blodsocker" är för att det ska vara skadligt för just S. Det är också svårt att gissa hur ofta S har haft för högt blodsocker. S mäter i stort bara när det är dags för mat och när blodsockret känns lågt. Vi mäter ibland på natten för att försäkra oss om att sockret inte ligger för lågt. Oftast gör det inte det. Snart ska vi till diabetesläkaren i alla fall. Det blir väldigt intressant att höra vad HbA1 ligger på.

Nä, nu måste jag jobba på att sluta vara hönsig och bli mer som ett lejon.

(skrevs 21 augusti 2006)

Inga kommentarer: