På sjukhuset, del 1

Första morgonen var lite av en chock för mig. Bredvid mig, med slang i armen och sjukhusfilten uppdragen till armhålorna, låg ett barn som hade vissa likheter med S, men var väldigt uppsvullen i ansiktet. Svullnaden la sig såklart, men det var naturligtvis också ovanan. Både jag, A (=Andra föräldern) och Y (=Yngre syskon) hade ju vant oss vid att S såg ut som... ja, faktiskt, som en fotomodell. Alltså bara skinn och ben - på riktigt. Samtidigt var jag oerhört glad, lycklig, över att S äntligen fått en diagnos och att det var något som visserligen inte går att bota i dag, men som går att behandla så att S ändå kan leva ett ganska "normalt" liv.

Vi var inlagda ungefär två veckor. De första nätterna sov vi också på sjukhuset.

Först fick jag lära mig att hjälpa S med toalettbestyren. Framförallt handlade det om att dra med sig droppet genom att baxa ut ställningen bakom S, trixa sig igenom två dörrar och ställa den på rätt sida om toalettstolen utan att varken trassla in sig i slangarna eller göra veck på någon slang. Då tjöt apparaterna. Väldigt högt.

Min frästa uppgift var att väga kisset och mäta urinsocker och ketoner med hjälp av en mätsticka. Klockslag och resultat skrevs noggrant upp på ett papper. Vi skrev också upp precis allt som S åt och drack.

S vägdes varje morgon. Vikten ökade stadigt. S hade förlorat rätt mycket vätska under den långa insjukningsperioden. När vi skrevs ut, var S sju kilo tyngre än när vi skrevs in och betydligt närmare "normalviktkurvan" än tidigare.

Första frukosten på sjukhuset var en fantastisk lyckoupplevelse för mig. Jag får fortfarande lite dimmiga ögon och måste blinka ett par gånger, när jag tänker på det. S bad om en till smörgås och mer choklad, för första gången på månader! Aptiten var tillbaka! Detta lyckorus fortsatte. S bad om mer, en macka till, och en till, efter varje måltid. Till sist blev jag lite orolig. Skulle det fortsätta så här, så skulle S bli som en fotboll innan sjukhusvistelsen var över. Men en dag sa S "jag är mätt". Både jag och A var närvarande vid det tillfället. Det var en lycka att höra det också - för nu visste vi att S var på väg åt rätt håll.

Jag är fortfarande glad och lycklig, även om det då och då är jobbigt. I botten är jag lycklig. Lycklig och tacksam över att det är så pass många som har diabetes typ 1 i Sverige och att det finns pengar till diabetesforskning och att det forskas. Jag är också tacksam över att det finns så bra hjälpmedel som det finns i dag - och över att utvecklingen går framåt. Men fortfarande finns det luckor i varför ett barn får diabetes. Hos Svenska Diabetesförbundet finns det mer att läsa om diabetes typ 1.

(skrevs någon gång sommaren 2006)