Orken tar slut, ofta

Jag beundrar verkligen alla dessa fantastiska föräldrar till kroniskt och/eller svårt sjuka barn. Hur får ni vardagen att gå ihop?

Hur klarar ni av att balansera livet med alla dess måsten, alla oförutsedda händelser som komplicerar tillvaron? Hur gör ni, hur lyckas ni hålla humöret uppe trots ständig oro och täta nattvak, trots den enorma psykiska och ibland fysiska påfrestning det innebär med ett sjukt barn? Hur gör ni för att också orka med syskonens sjukdomar; dessa syskon, som skrubbar knän, får snuva eller getingbett på benet? Hur fixar ni att hålla hemmet i ordning, tvätta kläder, skura golv, handla mat, duscha, gå till frissan? Hur orkar ni?

Tja. Ni är helt enkelt fantastiska. Ni orkar, kanske inte alltid, men ni orkar. För barnens skull. För er egen skull. För att barnen ger så oändligt mycket av livsglädje, trots alla svårigheter. Och det är där även jag hämtar krafter, återhämtar mig. Det är också en tröst att veta, att det finns fler föräldrar som faktiskt kan förstå hur oerhört mycket det kan ta på krafterna att ha ett barn som kräver mer omvårdnad. Jag är tacksam för att Internet finns, liksom föräldraföreningar och diabetesföreningar. För att inte tala om hur glad jag är att Landstinget ännu har råd att bekosta föräldra- och barnträffar. Det är så viktigt att få kännedom om och att få träffa andra i samma eller liknande situation.